500 000 säger nej till EU - så släpp propagandan!

Jag känner inte igen mig i de förberedelserna. Alla jag känner ska ha sina vanliga kläder på sig. Möjligen en regnjacka, om det behövs. I mitt parti förbereder vi appellmöten, föredrag, kulturevenemang, tidningsförsäljning och flygbladsspridning i samband med demonstrationen, men även dagarna före och efter.

"Toppmötet" markerar visserligen slutpunkten på Sveriges ordförandeperiod. Men det är inte slutet på EU-motståndet, får inte vara det. Därför vill vi hellre ha fokus på att bryta tystnaden i debatten och passiviteten i den svenska EU-opinionen än på att bryta toppmöten och forcera kravallstaket.

Vid en mycket begränsad tidpunkt har det funnits en majoritet för ett svenskt EU-medlemskap. Det var den 13 november 1994.

Efter den mest påkostade och förljugna propaganda vi sett i modern tid lyckades näringslivet, det politiska etablissemanget och större delen av media trumfa sin vilja igenom. Som sista ess i leken kastades Lillemor Arvidsson in och visade upp sin ja-röst för media.

Det gick inte lång tid så var nej-sidan i majoritet, och har så förblivit. Guldet och de gröna skogarna infann sig aldrig. Nedskärningar och konvergenskrav och knarkflöde fick vi istället. Inte konstigt att många känner sig lurade.

Snart har 500 000 svenskar skrivit på Nej till EU:s namninsamling med krav på en ny folkomröstning om Sveriges medlemskap. Det skulle ju vara så lätt att lämna EU, det minns jag tydligt att ja-sidan hävdade. Då.

Nu vågar de inte ens bestämma ett datum för folkomröstningen om EMU. De inser kanske att man inte kan lura samma folk med samma tricks två gånger.

500 000 namn. Det är bra. En halv miljon röster är en mäktig kör. Låt oss se till att den hörs! Blir vi många i Göteborg bakom kravet Sverige ut ur EU ger vi kraft åt det fortsatta arbetet för att få ut Sverige ur eländet.

Av Annica Albertsson 11 jun 2001 10:24