Möte med Fanny - Prostituerad

Vi har bestämt träff på Jernbanecaféen alldeles utanför Hovedbanestationen, ett slitet ölcafé vars gäster mestadels består av alkisar, prostituerade och taxichaufförer. Här kan de som vill gömma sig från Köpenhamns gator, för en timma eller två, få en tillfällig fristad. Dagens första öl, en macka eller en cigg står på menyn.

Hon kallar sig Fanny. Hon är 24 år, liten och späd med axellångt blont hår och blå ögon. Hennes utpräglade skånska avslöjar att hon kommer från andra sidan sundet. Hon kisar med ena ögat när hon ser på mig, och även om hon gått med på att berätta om sitt liv för mig betraktar hon mig med något jag bara kan beskriva som misstänksamhet.

Vilket i och för sig inte är så konstigt.

Hon vill att jag ska börja, så jag berättar om mig själv. Jag berättar också att jag vill dela med mig av hennes berättelse till andra. Hon går med på det på ett villkor; att jag inte avslöjar hennes riktiga namn.

Jag lovar det.

Hon ursäktar sig något när hon tänder eld på en egenhändigt rullad cigarett vars innehåll är en del av det som håller henne uppe, eller rättare sagt, håller henne distanserad. Haschet skapar den bubbla som är nödvändig för att stå ut. Amfetaminet gör att hon inte somnar. Tabletterna gör att hon inte når de högsta topparna eller de djupaste dalarna. Kombinationen gör att vågspelet mellan liv och död intensifieras, en sista kittling om att fortfarande ha kontrollen.

När hon var 13 blev hon våldtagen av sin morbror, samma år dog hennes mamma. Ingen tog ställning för henne, allt sopades under mattan och det enda sätt hon kunde hantera situationen på var att fly bort från Malmö, bort från sig själv. Som fjortonåring gjorde hon sin första abort och som femtonåring började hon missbruka allt hon kunde komma över.

Hon hamnade som 15 åring i Köpenhamn, där hon redan första dagen fick kontakt med Susie som i sin tur presenterade henne för Bjarne. Susie var prostituerad, Bjarne var hennes beskyddare.

Bjarne blev Fannys trygghet under det första halvåret, han gav henne husrum och försåg henne med tillräckligt starka droger för att fortsätta fly. Tryggheten försvann när Bjarne bjöd hem två "affärsbekanta" som fick fritt tillträde till Fanny. Han sa att hon måste börja betala för sig. Från den stunden blev gatan den plats där hon kom att tillbringa sina nätter.

Bakom en av Istedgades sexbutiker, finns ett litet rum vars enda inventarier består av en soffa med löstagbara kuddar, en tv som oavbrutet visar porrfilm, en papperskorg och en hushållsrulle. Det är dit hon tar torskarna. På en kväll kan hon ha upp till femton torskar. Affärsinnehavaren tar sin del, Bjarne tar sin, själv får hon så det räcker till att hålla sig drogad.

För snart två år sedan lurade en torsk in henne i en skåpbil där tre andra män väntade på henne. De förde henne till en ödslig plats där hon blev bunden, misshandlad, skändad, våldtagen, bränd med cigarettglöd och penetrerad med föremål som skapats för allt annat än att tvingas upp i en kvinnas kroppsöppningar. När de lämnade henne vid vägkanten, tre dagar senare, hade hon en bruten handled, fem utslagna tänder, två brutna revben, igenmurat öga, sönderbrända bröstvårtor, blödande vagina och en spräckt ringmuskel.

Det minne som starkast etsat sig kvar var hur innerligt hon önskade att de skulle slå ihjäl henne.

På sjukhuset konstaterade man att synen på hennes ena öga gått förlorad till 60 och att hennes inre skador skulle ta månader att läka. Den manliga polisen sa att hon fick skylla sig själv, och längre än så kom aldrig utredningen.

Efter sju veckor var hon ute på gatan igen.

Hon är HIV-positiv och lider konstant av näringsbrist. Vissa nätter finns det inga droger som hjälper. Då blir mötet med torskarna till ett helvete; deras svettiga tunga kroppar, deras smutsiga kön och deras sjuka vilja att äga.

Hon hatar dem.

Hon hatar också det liv hon blivit tilldelat. Att släppa drogerna skulle innebära att hon kommer möta den flicka som finns bakom Fanny och att möta henne skulle innebära ett skrikande behov av starkare droger. En ond cirkel som aldrig hittar en utgång.

Att bli trettio år finns inte i hennes begreppsvärld.

Hon säger att hon inte vill att jag ska tycka synd om henne, hennes berättelse är inte på något sätt ovanlig i den värld hon rör sig i. Varje år finns de de som mister livet av sjukdom, av överdos, av misshandel. Hon säger också att det inte existerar någon Pretty Woman, något sådant liv finns inte, det handlar om överlevnad där allt styrs av pengar och sjuka begär.

Det sista hon säger innan vi skiljs är att hon kommer glömma mig.

När jag ser henne försvinna runt hörnet upp mot Istedgade finns det bara frågor kvar:

Vad är du för man som kan tänka dig att betala 150 kronor för att hon ska runka av dig eller 300 för att få se hennes mun sluta sig runt ditt styva kön? Vad är du för människa som kan tänka dig att lägga på ytterligare några hundralappar, utan att vid något tillfälle reflektera över varför hon ligger där med särade ben och slutna ögon och väntar på att du ska bli färdig?

Uppriktigt sagt så bryr jag mig inte om dina ursäkter, för om du kan tänka dig det - tänk om.

Av Per Poulsen 09 jun 2001 14:19