Hedvig / äter dig

Du är här och nu. Kanske. Eller inte.

Vet du inte att kyla bränner?
Vet du inte att kyla är hetta är kyla är allt?
Genom mörker genom ljus en iskall hetta;
inga stratosfärer atmosfärer svalkar tillräckligt.

Jag är här nu.
Kräver mer. Kräver allt. Allt.
Äter dig.

Som pappret viker sig för lågan, rullar ihop sig; pappret vet vad som krävs av det.
Som bläcket förflyktigas förångas förbränns utan att lämna spår.
Som fjärilen och myran under förstoringsglaset förkolnas utan att tveka. Så förväntar jag mig ditt välkomnande av mig.

Du vet.
Du känner.
Hettan äter dig.
Jag är här nu.

Hedvig kör E22;an söderut genom Småland. Hon kör strax över hundratjugo, saktar ner där hon hört att polisen kan stå. Infarten vid macken här och avfarten till samhället och industriområdet där; ser du en vit skåpbil så bromsa eller släpp åtminstone på gasen innan du kör förbi. Längs vägen ligger snödrivorna. Det är sjutton minus och gnistrande sol. Gnistrande sol isblå tyst himmel. Tröjan klibbar mot ryggen, klibbar mot ryggstödet. Värmereglaget är paj och solen tränger sig genom fönsterrutan, värmevågorna förökar sig förstärks av glaset. Eller kanske är det bara inbillning.

På P2 spelas Xenakis Pleíades. Bilstereons högtalare raspar vid de kraftfulla partierna. På passagerarsätet ligger en ostfralla i plastfolie. Osten är inte svettig. Den var svettig i Norrköping, nu är den skrumpnad. I en genomskinlig plastpåse på bilgolvet ligger en äppelskrutt och ett glasspapper. Äppelskruttet luktar sött genom plasten, det är varmt i bilen och långt kvar att köra. Hedvig har fortfarande glasskladd i mungipan, läpparna smakar vanilj. Hon fyllde fyrtiotvå förra veckan, ska börja sitt nya lärarjobb nästa måndag, nu är hon på väg till sin flickväns begravning.

Hedvig kör genom en öken av snö med inslag av skog och bensinmackar här och var, och Xenakis Pleíades som omsveper allt. Hade Hedvig kört på natten hade hon smält samman med rymden.

Som pappret som bläcket, som fjärilen som myran.

Hedvig kör E22;an norrut genom Småland på väg hem från en begravning. Hon kör med ljusets hastighet, saktar inte ner för vare sig poliser eller viltstängsel. På radion spelas en repris av Pleíades. Fälten ligger öppna, drivorna gnistrar i månsken och strålkastarljus och Hedvig färdas genom en öken av snö. Hon är här.

Hedvig färdas mellan djupsvart himmel och vita fält. Det är minus tjugotvå grader därute, inne i bilen klibbar tröjan mot huden och mot ryggstödet. Värmereglaget är paj och stereon sprakar under de lågmälda partierna. På bilgolvet ligger en genomskinlig plastpåse med ett äppelskrutt ett glasspapper och hopknycklad plastfolie med smulor av ost. Stjärnljus följs av snörus när långtradare efter långtradare bländar förbi i natten. Vägen är blank av sammanpressad snö. Pleiaderna dansar på natthimlen, Hedvig tänker på hur det känns att bada i snön när man bastat. Kylan bränner värmen svalkar. Det kylan förtär blir vitt, det hettan slukar förkolnas. Hedvig färdas med ljusets hastighet genom en öken av mörker på en väg blank av is och sammanpressad snö när stjärnljus följs av strålkastarljus följs av snörus bländar
bländar
bländar.

Jag är här nu. Kräver allt. Allt.

Som pappret för lågan, bläcket fjärilen myran utan att tveka.
Kyla är hetta är kyla är allt, inga stratosfärer atmosfärer svalkar tillräckligt.

Hedvig vet. Hettan äter. Jag är här nu.

Som pappret som bläcket, som fjärilen som myran.

Du är här.

Av maria reihs 07 jun 2001 15:07