Studentångest

Studenttider. Javisst! Glatt och blommigt, blickarna mot horisonten och storslagna planer inför framtiden. Sista månaden i extas och allt ska vara ett enda stort lyckorus med spex och bus, bal, fina betyg och stolta föräldrar.

Och har man inte sökt till högskola eller universitet direkt till hösten, så ska man ta ett år ledigt, då man ska resa och luffa och skaffa sig världserfarenhet. Eller så tar man ett jobb bara si så där, vilket inte är några som helst problem för en dagens ungdom med starka visioner, social kompetens och en brinnande längtan efter nya och spännande utmaningar.

Är det så vi är, vi som föddes i början av det underliga 80-talet och som sedan i allra högsta grad fick uppleva de svåra åren under 90-talet med alla nedskärningar och flytande kronor? Vad vet jag? Nu är vi i alla fall på väg igen! Sverige och dess stolta, starka ungdom ser med hopp i blicken på en ljus och underbar framtid, en framtid som vi snart måste uppfylla nu när skolan för många närmar sig sitt slut.

Sådana där studie- och yrkesvägledare, SYO, SYV eller vad de nu kallar sig, ränner runt på skolorna när tiden för anmälan till vidare studier är hög för att ytterliggare visa hur fantastiskt underbart livet efter studenten kan vara.

Antingen kan man plugga, eller så får man jobba, eller varför inte ut och resa lite, förslår de, samtidigt som de visar overheadbilder på glada tecknade gubbar med skolböcker, hammare och såg eller resväskor. Och allt ska bestämmas nu. Nu, nu, NU! Varför är det ingen som vågar informera om den lilla stigen där borta i skogsbrynet med skylten som visar "skit i allting"?

Jag tyckte mig se den en gång på en overheadbild över en vägkorsning som skulle symbolisera det vägval vi nu står inför. En stig där lata sköna sommardagar inte blir annat än just lata sköna sommardagar och där fåglarna, precis som Bob Marley sjöng, kvittrar att allt, varenda liten sak, kommer att ordna sig.

För vem ville inte vandra den gröna stigen fram när kursblanketterna skulle fyllas i under vinterns slut och man fick veta att den koden skulle multipliceras med den siffran, för att sedan divideras med den poängen, för att blanketten överhuvudtaget skulle komma iväg med posten?

Vem ville inte gå barfota där bland träden när katalogerna damp ner, en efter en, där studenterna på bilderna antingen var glada och verkligen lyckliga eller djupt koncentrerade på undervisningen? Var finns de som valde fel, de som under föreläsningen sitter med hakan i handen och drömmer sig bort någon annanstans? Var finns de som sitter och suckar i något lortigt studentrum och känner sig lite lagom tråkiga? Man kan bläddra i dessa kataloger fram till dess världen har sitt slut. De finns inte där. Inte i katalogerna i alla fall.

Jag har inte satt mig på den här stolen för att påstå att jag inte vill ta studenten. Nej, för jag kan utan att darra på rösten säga att jag inte hade klarat av ett år till på gymnasieskolan, och jag kan nog påstå att de flesta sistaårselever är villiga att hålla med.

Men det är med en viss tvehågsenhet man kommer att stå där på trappan och sjunga om alla lyckliga dagar, och säkert kommer känslorna inför den nya tid som stundar att vara blandade. Nu blir det lilla stort, nu blir det trygga vilt. Säg mig nästa gång man tillsammans med några vänner kan sitta på en brygga vid havet och känna sig lite lagom vemodig inför ännu en termin med skolarbete och inrutade dagar. Visst klagade och våndades man något fruktansvärt inför ännu en skolstart, men hur trygg var egentligen inte den klagan?

Det är nog den rådande satsa-på-sig-själv-hysterin som skrämmer mig mest. Att helt plötsligt veta vad man vill och vara beredd att lämna allt för att förverkliga drömmen, förverkliga sig själv. För vem vet vem man själv är egentligen? Vänner och kamrater berättar om planer som ska bära än hit än dit. Flyttar har planerats, stipendier har sökts och målen är självklara. Jag vill också veta. Jag vill också känna mig själv. Vem vill bli lämnad kvar på perrongen när tåget mot framtiden går?

Förhoppningsvis är det verkligen så att tågen är många. Det går fler. Och är det inte så att man själv kan bestämma över hur länge man vill vara ung? Tågen kan få gå hela tiden och den dag då man ska sätta sig ner och känna "det här är jag, så här vill jag leva resten av livet" kan skjutas upp i oändlighet. Eller hur?

Som tur är har jag lånat Bob Marleys fåglar. De finns här i mitt huvud, och titt som tätt så sjunger de, att allt, varenda liten sak, kommer att ordna sig. Så kanske kan man glömma alla dessa glada studenter i kurskatalogerna, kanske kan man glömma ansökningsblanketter, koder och siffror, och kanske kan man stå där på trappan, rak i ryggen och med förhoppning och längtan skåda in i en, om än oviss, men ändå ljus framtid.

Kanske kan jag med gott samvete, tillsammans med glada vänner skrika ut min och min generations förträfflighet i orden "Fy fan, vad vi är bra!"

FY FAN, VAD VI ÄR BRA!!!

Av Arvid Jurjaks 01 jun 2001 09:25