Köttsliga problem

Det är som när man bestämt sig för att sluta äta kött. Eller sluta röka. Sluta göra sånt där som är dåligt. För det är ju inte bra för kroppen att halsa gift. Och det är ju inte bra att äta sina vänner.

Ibland är det också svårt att hålla på sina principer. Sina statements. De som man med åren försökt bygga upp och skapa en kraftig mur runtomkring. Vissa principer är lättare att stå för än andra. Jag vet ju att jag helt genuint är emot dödsstraff. Jag vet också att jag är emot krig. Jag har inga problem med mina politiskt korrekta ställningstaganden. Jag har heller inga större problem när det gäller lite mer kontroversiella uttalanden - om byråkratisk ondhet, amerikansk terrorism, korruption, kapitalism och liknande.

Det som gör att jag vrider mig på nätterna handlar inte om politik. Det handlar om kärlek. Om ett missbruk. En brottningsmatch mellan hjärna och hjärta. Det i praktiken uppenbara.

Min hjärna är allt som kan klassas som riot. Jag kan kallblodigt tala om the F word jag föredrar att kalla fenomenet jämställdhet och nästan omyndigförklara dem som rynkar på näsan åt det.

Jag blir förbannad när jag som tjej inte kan säga emot i en konflikt utan att bli kallad gnällig eller kicker, när tjejer inte får samma spelregler som killarna. Jag predikar för min rätt som människa att uttrycka mig och ta för mig.

Men sen. Så fort mitt hjärta börjar bulta för en annan människa svalnar alla mina idéer och principer och jag blir till nåt jävla neutrum. Jag sviker mina teoretiska rriotaktioner och underger mig till någon som gör
mig illa. Någon vars hud och röst gör min kropp upphetsad och lugn på samma gång, precis som en cigarett. Jag suger och suger tills jag får cancer. Tills jag ligger där ensam i sängen och undrar vad all min kämparanda tog vägen medan Le Tigre muttrar åt mig i skivhyllan. Då svär jag inför mig själv att aldrig mer låta det här hända igen. Amen.

Då är det dags att gå i celibat, bli vegetarian.

Så går det ett tag och jag går rakryggad ut i striden. Men likt förbannat kommer jag på mig själv med att stå med tänderna i köttet igen. Den riktiga ångesten kommer när man inser att det blivit ett mönster. Jag träffar bara killar jag mår dåligt av. Jag är missbrukare och kan inte stå för the F word.

Jag undrar hur mycket Bush vrider sig i sängen. När han som kristen ärke-man proklamerar för välfärd och välmående och sedan slår slag i allt som bidrar till förstörandet av vår jord och våra mänskliga rättigheter. Hur kan han ens sova om nätterna när han vet att hans beslut i praktiken dödar?
Forgive me father forI have sinned.

Hur långt ska man gå i kampen mot sin dubbelmoral? Ska jag bojkotta rakhyveln för att rättfärdiga mina feministiska snedsteg?

Ska jag sluta missbruka allt det som är dåligt för världen? Att missbruka världen, att bidra till kapitalismen och utnyttjandet av västvärlden, är värre än att förpesta sina egna lungor eller äta fetmat. Sluta med Cola. Med McDonalds. Med Nike. Med H & M. Med hårspray. Med bil. Med charter. Med amerikanska teveserier. Med Destiny´s Child. Det är principen.

Den enskilda människan kan ha svårt att förändra samhället, men tillsammans är människan stark. Jag tror inte att demonstranterna i Göteborg ifrågasätter sina egna liv i kontrast till EU-ledamöterna. Jag tänker på West coast-Nico som vill bekämpa kapitalismen samtidigt som
han sitter hemma och putsar sin UZI till tonerna av Tupac. Men grejen är att de i praktiken opponerar sig kollektivt mot orättvisan. De gör nåt. Något verkligt. Då spelar det faktiskt inte så stor roll om de firar på McDonalds efteråt.

Jag kan dricka min Cola med mina rakade ben men huvudsaken är ändå att jag tänker efter varför jag gör det. Att jag är medveten om den orättvisa som pågär därute, i den stora världen. Jag kan börja med att försöka bekämpa orättvisorna i mitt eget liv, de köttsliga problemen som till slut gör mig till en starkare och klokare människa.

Av Sanna Svanberg 30 maj 2001 15:51