Våra vänner i Kalahariöknen

Jag är inte ytlig. Eller är jag? Nej, det är jag inte. Men det känns som det är den fasad jag visar upp nu när jag läser igenom vad jag skrivit på senaste tiden. Bara en massa fjortistjafs faktiskt. Och någon fjortis är jag ju inte heller så nu tror jag att jag måste ställa saker till rätta.

Det är idag mors dag, jag bryr mig inte, för jag anser att varje dag ska vara mors åtminstone när jag blir en sådan, då ska jag hyllas varje dag. Nej, nu spårar visste det här ut. Vad jag ville säga var är att det är mors dag och att jag just nu lyssnar på P3, På minuten. <-- Mycket roligt program för övrigt.

Och nu som jag sitter här i allskönsro så ska jag berätta för er om ett intressant program jag såg på teve för ungefär en vecka sedan. Det handlade om ett nomadfolk någonstans i afrikas öknar. De försörjde sig på att jaga söta små djur som man aldrig sett eller hört talas om förut. Tro nu inte att jag ska börja predika om att allihop ska bli vegetarianer för det ska jag inte göra. Inte just nu i alla fall.

Saken är den att ibland fick de avbryta sin jakt efter att ha sprungit efter bytet i evinnerliga tider bara för att hjorten eller vad de nu var efter hade sprungit in i ett reservat. Där fick de inte jaga för då kunde de hamna i fängelse

Dessa människor levde helt på vad naturen hade att ge och numera svalt de ganska mycket på grund av torka och brist på bytesdjur. Till på köpet blev de av med sin jaktlicens! De fick inte längre jaga! Nu för tiden säljer de sig till turister. Det är ju bara så ofattbart! Dessa människor som är minst lika viktiga att bevara som reservatets djur dör nu ut. Vem har någonsin tagit ett lejons rätt att döda ifrån dem? Nomadfolket borde ha lika rätt att leva och jaga som de alltid har gjort som något annat djur. Mycket upprörande på min ära.

Av Louise Larsson 28 maj 2001 09:42