Utan namn - kapitel 2

Hemma firade de fredag kväll. Modern och fadern delade på en flaska rött vin och flickan som var deras dotter blev erbjuden läsk men valde vatten. Men maten var god. Stora grillade köttbitar, potatisgratäng och sallad. De åt och småpratade om veckan som varit. Hon räknade upp en massa saker som hon lärt sig i skolan. Hon såg glädjen och stoltheten i föräldrarnas ögon och någonstans gillade hon vad hon såg. Hon tänkte att hon nog tyckte om dessa människor ändå. För hon visste att även rösten var kommen ur dem. Rösten var med dem där vid bordet. Satt på den tomma stolen invid plastfönstret och petade i maten. Åt inget. Drack bara, tömde butelj efter butelj som hon plockade upp ifrån en gömma under golvet. Och flickan visste att hon inte skulle kunna lita på rösten i kväll. Hon tackade för maten och bad att få gå ut en stund. Föräldrarna sade ja och gav henne lov att gå eftersom de visste att inget annat tjänade något till.

Flickan utan namn sprang nedför trapporna. Katterna väntade på henne. Den vita hoppade genast upp i hennes knä när hon satte sig på bänken och snart låg den svarta om hennes hals och uppfyllde hennes kropp med en sällsam värme.

Hon var fångad i ett nu. Fångad, men inte fast, och hon gillade detta nu. Gillade värmen av katthalsduken, gillade ensamheten eftersom hon lärt att tvåsamhet alltid var värre.

Rösten talade i tungor till henne denna kväll. Var ovanligt frispråkig och hade åsikter om det mesta. Flickan orkade inte lyssna. Hon visste att rösten druckit för mycket och därför inte var att lita på. Men rösten trängde sig på och var envis. Orden trängde igenom tröjärmarna. Så flickan kunde inte värja sig. Orden trängde sig in i henne, med våld slog de sig in i hennes själ och bet sig fast där. Det var ord om kärlek och det vackra i livet där ovanför. Flickan skrek högt tillbaka att hon alls inte längtade. Att hon ville vara här, att det andra livet alls inte lockade. Katterna skrämdes iväg av hennes vrål, de smet in till sina egna rum bakom uthusen och med ens var flickan mycket, mycket ensam.

Hon satt kvar på bänken. Helt stilla satt hon där och började frysa. Hon funderade på var hon skulle göra av sin ensamhet. Inte ens rösten var med henne längre. Den hade väl somnat i vinets rus, tänkte hon. Somnat in och lämnat henne ensam med de andra människorna här nere på jorden.

Det började bli riktigt kallt nu, hon tänkte att hon borde röra lite på sig. Så hon samlade ihop sin ensamhet, tog den med sig och började gå. In mot stadskärnan gick hon. In till stadens puls och människorna som var samlade därinne. Kyrkklockan slog ett enkelt slag för halv tio. Än var det minst en timme kvar tills mamma skulle börja ropa genom fönstret och kanske upptäcka att hon var borta. Fast förresten så brydde hon sig inte om det. Hon kunde inte ansvara för andras oro, så hade rösten sagt till henne tidigare, under en av de nyktra kvällarna.

Hon vandrade nedför Storgatan, gick över bron och förbi de tomma fabrikerna där människor en gång tjänat sitt levebröd. Ljuden ifrån staden kom allt närmare och hon uppfylldes av dem och tyckte nästan om dem eftersom de dövade den ensamhet hon kände nu sedan rösten somnat. I parken invid det nybyggda köpcentret stannade hon. Studerade skyltarna av neon högt där uppe. Skrikigt ljus i olika färger som föreställde olika butikskedjors logotyper. Det var fult. Mycket fult. Hon vände ryggen mot ljuset och satte sig ner på en parkbänk av grön plast. Hon såg på taxibilarna, bussarna, de cyklande människorna. Alla hade bråttom. Tutade, plingade och vinkade. Här skulle fredagskvällen firas. Flickan tänkte att hon också upplevde fredagskväll just nu. Fast hennes firande var av en annan sort. Kanske var det inget firande alls.

Kanske var det kylan, eller bara tröttheten som gjorde att hon tog den store mannens hand då han kom till henne och frågade om hon ville gå en sväng. För att få upp värmen. Hon verkade frysa, nämligen, hade mannen sagt. De gick tillsammans genom staden, på de mindre gatorna, så de mötte endast få människor. Den store mannen berättade att han hette Ove och var en evighet gammal. Ja, så lät det i alla fall i flickans öron. Flickan som själv var helt tyst gick där och lät sin lilla flickhand hållas av den stora. Och skönt var det att känna värmen ifrån den andra. Och hans röst var len och varm. Inte alls som de andra mansröster hon kände, långt ifrån pappas bestämda, inte som morfars grova och heller inte som gymnastiklärarens gälla skrik. Flickan fann tillfredsställelse i att höra rösten av Ove. Hon tänkte inte särskilt på vad han sa, bara att hon tyckte om det. Det var viktigt och värt något att ge den rösten ett namn. Nu hade de snart nått andra änden av den lilla staden. Och Oves hand var inte längre i flickans, den vilade över hennes axlar istället. Han frågade om hon frös och efter en nick var flickans smala, snart tolvåriga kropp iklädd den vuxne mannens jacka. De fortsatte att gå. De kom fram till ett hus med en dörr som Ove öppnade med nyckel och de gick in. Intensivt sökte hon rösten, ville ha en kommentar, men den var tyst, så tyst. Det här skulle hon tydligen klara av på egen hand. De befann sig i en liten stuga. Det luktade tjära och gran därinne och hon tyckte om det. Ove lagade te över en gaslåga och hon fick en stor kopp i sin hand. Brände sig på tungan, bad Ove om mjölk. Det fanns ingen. Oves händer var om hennes axlar och hon blev lugn av det. Hon undrade sakta om han kanske var människa på riktigt. Mer än ickekamraterna i skolan, mer än fröken ja, kanske till och med mer människa än hennes föräldrar som nu säkert hade somnat på varandra i vardagsrumssoffan om de inte ännu stod på balkongen och skrek sig hesa efter sin bortsprungna dotter.

Den natten satt hon tillsammans med Ove i en soffa och drack te. De var där, helt påklädda, men intill varandra och kände närhet av annan kropp. Och de tyckte om det.

Senare skulle frågorna komma. Flickan utan namn skulle bli föremål för de andra, mer eller mindre riktiga, människornas oro. Där i orosmolnet skulle hon svara ärligt på deras frågor. Hon nämnde aldrig Ove med namn, men de skulle snart finna honom ändå. När de sa att hon skulle få träffa Ove blev hon glad och varm. Stelnade dock vid åsynen av pansarglaset och den stora nummerskylten som hängde över Oves böjda nacke. Intensivt sökte hon hans blick fastän hon visste att glaset som skilde dem åt var ogenomträngligt. Han kan inte se dig, du behöver inte vara rädd. Hade någon sagt. Rösten var där ibland, varnande, förmanande, hon skulle vara försiktig. Flickan försökte lyda budet men människornas frågor var där hela tiden. Över henne, i henne, kring henne. Och frågor krävde svar, det visste hon. Och lögnen var ännu inte uppfunnen i flickans mun. Så hon berättade sanningen om sin lycka. En gång och igen, och så ytterligare en. Men då var det i tingsrätten, och för första gången sedan kvällen då hon kände närheten personifierad fick hon komma nära Ove igen. Han var en annan nu. Han var inte längre en som lagade te. Nu var han bara trasig. Liksom hon.

Resten av den vintern skulle hon sitta i sitt blåa fängelse av plast och veta att det fanns en människa som hon tyckte om i ett annat fängelse, långt bort. Och den vetskapen skulle göra ont. Hon undrade också varför det inte fanns celler för två så att de fängslade kunde dela sin olycka med varandra. Katterna på bakgården hade saknat henne först, ylat om nätterna. Ibland hade hon längtat dit ut, men den stora smärtan, kommen av saknaden av annan människa höll henne inne. Den lilla svarta blev visst påkörd av en blodbil en dag. Snart var även hans vänner borta. Ylandet upphörde efterhand, och flickan där på tredje våningen tänkte att det nog var bäst så.

Ibland kom någon klasskamrat förbi med skolböcker, eftersom alla var säkra på att hon var sjuk. Ibland kom hennes mor med te, som var lagom varmt, men aldrig lika gott som Oves. Sedan kom rösten med sitt tjat. Och snart insåg även flickan att tiden var mogen.

Och hon som aldrig hade funnits fanns inte mer.

Av Karin Lagerström 25 maj 2001 09:11