Utan namn - kapitel 1

De skulle sitta där, de som blev kvar och önska att deras helvete vore mindre.

Alltmedan jorden följde sin förutbestämda bana och människorna på den styrde stegen mot de givna målen.
Men blott änglarna visste, att ingen någonsin skulle bli bättre än hon en gång varit.

Skolan var slut för dagen och hon såg ickekamraterna försvinna i ett bortom, suddas ut och bli ett med intet. Kvar på skolgårdsbänken satt hon. Väntandes på någon som inte skulle komma förrän hon gått. Så var det alltid. Där hon var, var ingen annan.

Hon skulle snart fylla tolv. Tolv år, då var man nästan stor. När hon var tolv skulle hon få vara vaken så länge hon ville om nätterna, hade mamma lovat. Pappa hade muttrat i sitt hörn och sagt att det nog kunde vara bra med regler. Att ungen inte skulle springa ute. Fast å andra sidan gjorde ungen ändå inte det. Ungen som var hon, var inte en sån som sprang. Hon tyckte om att sitta ute på bakgården om nätterna. Där det luktade sopor och råttliken låg i drivor. Det var där katterna fanns,, av dem var hon omtyckt. . Hon älskade att känna närvaron av dem, deras mjuka, glansiga pälsar uppfyllde henne med en sällsam värme. Med bakgårdskatterna delade hon sina lukter. Det var hos dem hon satt om kvällarna ända tills modern ropat på henne så många gånger genom fönstret att hon blev tvungen att gå in. Oftast brukade det bli vid elvatiden som hon kysste sina vänner adjö och god natt. Sedan gick hon i sakta mak de tre trapporna upp till den med bostadsrätt upplåtna sjuttiotalslägenheten som hade tre rum, ett badrum och en klädkammare, exakt. Varken mer eller mindre. Allt som kunde vara av plast, var det också. Till och med tapeterna var gummerade, det blev ju så lättstädat då. Till vardagsrummet som hade den exakta vardagsrumsstorleken av tjugo kvadratmeter hörde en balkong av betong. I hennes rum var golvet blått. Plastmattan hade släppt lite i hörnen, så där hade modern placerat stora gröna krukväxter för att dölja det fula. Hon som bodde där brukade tänka att det var som att försöka skapa liv i vacuum eller som att försöka göra ett fängelse hemtrevligt. Bakom den slingrande murgrönan kunde hon man skymta gallret för fönstret. Det var här hon växte upp, hon som snart skulle fylla tolv och få lov att bosätta sig hos sina bakgårdsvänner.

Men i kväll gick hon upp till plastlägenheten vid elvatiden. När hon kom in där hörde hon att tv-n stod på, som vanligt. Ljudet var för högt, men hon hade vant sig vid det också. Det var fotboll i kväll och fadern följde matchen med sådan intensitet att han inte märkte att han fick sällskap i soffan för en stund. Sedan gick hon ut i köket till sin mor. Hon ordnade med något inför morgondagens middag. De två kvinnorna stod en stund och såg på varandra. Utbytte några meningslösa fraser. Nickade därefter ett tyst god natt och hon som ännu var elva år drog sig tillbaka till sitt blåa fängelse av plast.

Dagen därpå var det fredag, veckans sista skoldag. Och hon gladdes. För skolans träbänkar var långt ifrån så bekväma som dem som fanns på bakgården hemma. För detta var vad hon mest ägnade sig åt där i skolan, liksom hemma. Nötte bänk. Skillnaden var bara att där i skolan var ickekamraterna hela tiden omkring henne. Ibland stod de helt nära och talade, "Men hon då" , "Fröken blir arg om vi inte tar henne med", "Men hon e ju döjobbig, jag orkar i varje fall inte med henne". De talade om henne, aldrig med henne. De stod i ring tätt intill och talade omkring och förbi den flicka som enligt fröken var deras kamrat. I frökens ögon var alla barn varandras kamrater.

Hon, som ändå inte var någons kamrat, fann sig leva i en ickevärld. Såväl skolan som hemmet var platser av icke existens. Omkring henne fanns människor i olika grupper och konstellationer. De såg över henne och förbi henne. Men de såg aldrig henne. Hon som inte längre hade något namn. Det var ju ändå aldrig någon som orkade uttala det. Bara hos bakgårdskatterna kände hon sig hemma. Hon hade lärt sig djurens språk under alla de kvällar hon suttit där och tagit del av deras historier, kammat deras pälsar med fingrarna och gett dem mjölk att dricka. Någon enstaka gång slog det henne att det måste vara något fel med henne. I sitt stilla sinne undrade hon om hon någonsin varit som de andra människorna. För hon var människa, det visste hon. Hon brukade ofta sitta och se på skolfotot. Där satt de, tjugotre barn i femte klass, förvånansvärt lika varandra om man såg dem på avstånd. Man var tvungen att titta nära på bilden för att se olikheterna mellan henne och de andra flickorna. De övriga hade sminkat sina ansikten i olika färger och överallt på deras kroppar var dekorationer av plast. Halsband, armband, skärp och stora klumpiga skor av nylon som frasade när man gick. Bara den ensamma flickan längst till vänster såg annorlunda ut. Hennes hår hade färg av hår och huden såg ut som hud. På hennes kropp fanns kläder som skylde resten av huden och såg till att kroppen inte frös.

De var mycket olika. Men de var varandras kamrater. Fröken var säker på det, för på begäran kunde de ta varandras händer och sjunga vänskapssången. Alla sjöng med starka röster, utom hon som sade sig inte kunna sjunga. På fredagseftermiddagarna brukade man sjunga tillsammans, hela klassen, så även denna fredag. Barnen stod upp i klassrummet och läste noter och text ur en sångbok av papper. Det var så man gjorde i ickevärlden, avläste konst ifrån ett papper och reproducerade den sämre.

Efter att denna fredag ha genomlidit tre sånger utan särskilt innehåll hoppade hon ut genom fönstret och sprang bort till sin bänk i andra änden av skolgården. Där satte hon sig att vänta, på att någon skulle komma. Springandes, ropandes. Ingen kom. Inte ens fröken. Genom fönstret som fortfarande stod öppet hörde hon de övrigas sång. Den ekade högt och fult över hela skolgården. Hon pressade tröjärmarna mot öronen och hennes existens försattes i stilla gråt. Kroppen vajade av och an och hela tiden medan hon satt där funderade hon på hur det skulle vara att verkligen finnas till.

Snart kom rösten till henne. Den viskande rösten som saknade kropp men talade till henne så vackert så vackert. Tyst talade rösten, men hon hörde varje ord av kärlek och vilja till ett liv som inte fanns här. Ett liv som bara fanns i röstens värld.

Det ringde ut och hon såg ickekamraterna passera revy framför henne. Släntrandes över skolgården kom de, med de rosa och lila plastväskorna hängandes över ena axeln. De såg ut att skratta och le, kanske planerade de inför fredagsdiscot på fritidsgården. Jo, hon visste att det fanns sådana, hon hade aldrig varit där, men hon visste att de fanns och att man dansade där.

Sedan såg hon fröken komma ut ur klassrumspaviljongen. De bestämda tegen över skolgården, snart skulle de vika av mot vänster. Men de vek inte av, de fortsatte rakt fram istället. Frökenkroppen med slängkappan kom faktiskt rakt emot henne, i ansiktet något barskt och i blicken is så kall. Snart var fröken hos henne med ord som kom från frökens mun till hennes öron, men därefter försvann. Frökens röst var över henne, i henne och överallt omkring henne. Fröken var ömsom arg, ömsom bedjande, men hon som skulle lyssna snällt och be om förlåtelse var inte på det humöret. Hon var inte på något humör alls. Hon pressade bara tröjärmarna ännu hårdare mot öronen och knep ihop läpparna som blev blå av ansträngning.

Efter en stund vände fröken på sin klack och satte av mot lärarrummet. Hon tänkte tala med kurator, hon insåg nu att hon inte på egen hand kunde bemästra denna bångstyriga flicka. Begåvad och duktig på alla vis, men ack så svårt hon hade att anpassa sig. Blev tyst som en mus så fort hon tillfrågades om något som inte direkt handlade om skolarbetet.

Hon reste sig upp ifrån sin bänk och började gå hemåt. Hon tänkte på fröken, som faktiskt hade talat till henne, hon hade verkligen gjort det och någonstans innerst inne ångrade hon lite grand att hon inte lyssnat lite bättre till vad hon hade haft att säga. Kanske var det viktigt. Kanske något som berörde. Men så kom rösten åter till henne, och den sade att hon gjort rätt. Fröken var inte att lita på. Så sade rösten till henne och hon blev lugn. Tillfredsställelsen kom över henne och hon tänkte att det nog skulle bli en bra helg. Hon gick in på Konsum och köpte en trea grädde till katterna. De väntade på henne därhemma på bakgården. Strök sig utefter hennes ben och spann så högt. Den modigaste av dem, den lilla svarta hankatten, tog ett snabbt skutt upp på hennes axel när han upptäckte grädden.

Det var i slutet av september och kylan skulle snart börja göra sig gällande. Det kalla skulle komma och ta makten över människornas kroppar, tvinga in dem i plastskal fodrade med mer plast. Och på alla barns huvuden skulle snart sitta en färgglad mössa med en tofs så stor att huvudet skulle komma att vippa hit och dit. Hon som satt på bänken med katten om sin hals hade även hon fått en sådan mössa till förra vintern. När hon klippte av tofsen och slängde den hade modern sett förnärmad ut och sagt att den varit det dyraste på hela mössan. Flickan i mössan med den avklippta tofsen hade då sagt att det var mycket bekvämare utan och modern hade fått veta att det gick alldeles utmärkt att köpa de billigaste kläderna i fortsättningen. Moderna hade suckat. Och flickan hade känt suckarna i sig och tänkt att hon kanske borde vara tacksam istället, men då hade rösten kommit till henne och gett henne rätt. Rösten talade till henne och i varje stund det skedde så visste hon att rösten var den enda hon litade på. Rösten tvillingsjäl och räddare i nöden.

Av Karin Lagerström 24 maj 2001 22:27