Eremiten i Arvika

En man levde för sig själv i en grotta i skogarna utanför Arvika. Eftersom han inte brydde sig om de vedertagna normer för klädstil och "rätt image" som är så livsnödvändiga för att överleva flera avsnitt i dagens s k dokusåpor och så totalt ovidkommande för att överleva i vildmarken - dit inget allseende kameraöga från Sveriges Televison någonsin når och där ingen möjlighet finns att värma sig i fotoblixtarnas sken, så kom han med tiden att odla ett stort vitt skägg och ett lika långt hår i samma kulör.

De enstaka jägare, svampplockare och andra friluftsmänniskor som någon gång fick syn på honom då de råkade passera hans avsides belägna grotta, kunde inte låta bli att fascineras av hans yttre och drog genast slutsatsen att en människa med så långt hår och så stort skägg måste vara förfärligt klok och vis.

Allteftersom ryktet om den gamle mannen som nu allmänt kallades för Eremiten i Arvika fick spridning, först i omkringliggande trakter men snart nog runt om i hela riket, började folk att vallfärda dit för att få råd i bekymmersamma situationer. Och eftersom bekymmersamma situationer inte är någon bristvara, anordnades snart reguljära gruppresor ut till eremiten av samma typ som de busslaster av människor som dagligen företas till klädvaruhusen i Ullared och andra heliga platser i vårt land. Det halvt talades, halvt viskades om att eremiten kunde ge svar på alla möjliga frågor där det mänskliga förnuftet annars kom till korta. Hela historien blev snart en statsangelägenhet och av största intresse för regeringen, som ju dagligen handlägger just sådana frågor, och man menade att en verksamhet av den omfattning och livaktighet som vallfärdsresorna till eremiten naturligtvis inte borde få fortgå utan tillsyn av Socialstyrelsens allseende öga. Socialstyrelsen skickade således raskt ut en kontrollant som fick husera i en av staten uppförd friggebod, bara ett stenkast från eremitens håla, varifrån han kunde kontrollera att dennes råd varken överskred, underskred eller på annat sätt avvek från någon av Socialstyrelsen fastställd norm.

Bland dem som nu vallfärdade till eremiten för att få råd och bot mot krämpor, bekymmer och förvägrade avdrag i självdeklarationen, fanns en man vid namn Alfred Johansson. Denne var en rättrådig man som varken idkade hembränning eller trotsade Vägverkets hastighetsbestämmelser å allmän väg, ej heller på annat sätt gjorde stort väsen av sig. När han nu fick höra talas om den vise enslingen och hans slagfärdiga rådgivning i stort och smått, tänkte han på följande sätt i sitt stilla sinne:

"Jag är förvisso en reko kille, en god medborgare, ja, en hygglig prick: Jag varken röker eller snusar. Jag ser mig om åt båda hållen innan jag går över gatan - mot röd gubbe har jag aldrig gått. Jag betalar min skatt och alla formulär som myndigheterna skickar till mig undertecknar jag i därför avsedda rutor. Ändå är jag icke lycklig! Jag vadar i skit, eländet står mig upp i halsen - ja, till knäskålarna räcker mitt fördärv!" Sålunda filosoferade Alfred Johansson för sig själv, och tillade: "Nu är det jag som hänger på nästa buss till Arvika - någon måste ju kunna lösa mina problem åt mig!"

När Alfred Johansson anlände till eremitens koja fanns där så mycket folk att kön ringlade kilometerlång mellan tallarna. Han ställde sig tålmodigt sist i kön och beredde sig på flera timmars väntan. "En liten missräkning är det ju onekligen", tänkte han för sig själv, "men desto bättre kan jag repetera mina frågor, så att jag vet precis hur jag skall lägga orden när jag kommer fram till den vise". Väntetiden visade sig vara ännu längre än Alfred hade räknat med, men detta hade den fördelen, upptäckte han, att medan han gick igenom alla de frågor han hade tänkt ställa så dök svaren på många av dem upp av sig själva - de fanns redan hos honom själv utan att han vetat om det! Men många frågor återstod fortfarande framåt kvällningen när det äntligen blev hans tur. En lång, tunnhårig man i kostym och oklanderligt knutna skosnören kom fram till honom, gav honom en biljett och sa genom näsan:

"Godafton, det här var från Socialstyrelsen. Det är din tur nu. Gå fram till grottans öppning, så kommer Eremiten snart att visa sig. Det är strängt förbjudet att kasta pinnar och stenar, och även att mata honom. Eremiten kommer att svara på din fråga, dock beviljas endast en fråga per person."

Denna sista anmärkning träffade Alfred Johansson som ett knytnävsslag i magen. Bara en fråga!? Han hade fortfarande fler frågor än han möjligtvis kunde få ihop till en enda mening utan att veckla in sig i besvärande bisatser, och han kunde inte för sitt liv plocka ut en enda av dem så här på rak arm. Varför kunde ingen ha meddelat honom detta i god tid och inte så här i sista minuten? På ostadiga ben vacklade Alfred fram mot grottan vid vars mynning Eremiten redan tronade med korslagda ben.

"Var hälsad mästare!" stammade Alfred fram och funderade febrilt på vilken fråga han skulle ställa för att få ett vettigt svar och därmed maximal utdelning på sin långa resa. Medan han tänkte pladdrade han på för att vinna tid:

"Jag vet att du är en vis och gammal man. Om du är mer vis än du är gammal vet jag inte. Ej heller huruvida det motsatta förhållandet är det riktiga."

Han blev bryskt avbruten av Socialstyrelserepresentanten:

"Är det den frågan du vill ställa?"

Alfred svalde hårt. En vild ide´genomfor hans härjade sinne. Inte nödvändigtvis en god ide´ men nu gällde det att komma upp med något snabbt. Det fick bära eller brista.

"Nej, vad jag vill säja är följande: Det finns visserligen trettio saker jag skulle vilja fråga dej om, men eftersom jag är begränsad till en fråga, så skulle jag vilja att du ger mig ett enda ord, ett magiskt mantra att suga på under kulna novemberkvällar likt en karamell, ja, likt en dyrt aktad slickepinne! Om jag bara får detta enda ord så är jag övertygad om att mitt liv i övrigt skall ordna sig automatiskt och liksom av sig självt. Men ge mig nu mitt magiska mantra!"

Eremiten tittade länge på Alfred Johansson och fixerade honom med sina djupt liggande ögon. Han tyckte att det han just hade hört var det mest egendomliga resonemang han någonsin stött på. Under alla de år han bott där ute i skogen hade han förvisso lärt sig konsten att överleva med minimala medel, men något magiskt mantra hade han verkligen inte att stå till tjänst med. Han sa därför - långsamt, tydligt och med eftertryck:

"BULLSHIT!"

Alfred Johansson såg mycket förvånad ut, men innan han hunnit samla sig för att fråga vad Eremiten egentligen menade blev han än en gång avbruten av mannen med näsan:

"Så som frågan formulerades har den faktiskt blivit korrekt besvarad av Eremiten. Lämna plats för nästa person bakom dig i kön .Du kan, om du så önskar, fylla i blanketten för återbesök."

Men Alfred Johansson lämnade Arvika i ett dystert och förvirrat sinnestillstånd. Han hade väntat sig ett magiskt mantra - och vad hade han fått? En avsnäsning! Eller - vad menade eremiten egentligen?

Flera år har gått sedan detta hände. Vad jag vet bor Eremiten fortfarande kvar i sin grotta utanför Arvika. Några gruppresor förekommer inte längre, och Socialstyrelsen har förmodligen annat att tänka på. Alfred Johansson? Tja - om du någonsin stöter på en man som ser ut att gå och prata för sig själv och mumlar "BULLSHIT!" om och om igen som ett mantra - ja, då är det troligen honom du har träffat på.

Av Martin Rhedin 24 maj 2001 10:08