Förhållandets dystra maktkamp

Bakom mig hade jag en färsk förlust i den schackturnering jag gjort mitt kärleksliv till. Förlusten väckte tankar som länge slumrat i mitt bakhuvud, men som nu till fullo kom upp till ytan. Vem äger ett förhållande? Mannen eller kvinnan? Har kvinnan fler krav på sig i ett förhållande?

Alltsammans hade börjat den helg då jag insåg att jag inte var kär i Kalle. Under lördagen hade jag slitit häcken av mig på skolans julmarknad, och när jag kom hem mindes jag plötsligt att Kalle skulle komma. Lite frånvarande städade jag den sorgligt försummade lägenheten med de vackra tapeterna och kokade upp lite glögg för luktens skull, men utan att dricka den. Till sist satte jag på radion på låg volym och kröp ner i min komiskt låga säng, som en gång varit en loftsäng men som upphört att vara det i somras då pappa och jag sågat av benen efter en grov felmätning.

Jag nynnade lite för mig själv och lät mig långsamt hypnotiseras till sömns av väggklockans rytm.

Dörrklockan skränade. Jag famlade efter strömbrytaren till månlampan, fann den, tassade ut i hallen och öppnade. Kalle.

- Sov du?
- Ähm, ja.
- Gulligt.

Han kramade mig länge och jag somnade nästan igen mot hans mjuka täckjacksaxel. När han hade ytterkläder på sig var det svårt att se hur smal han var, även om det lilla huvudet med skarpt markerat skallben och insjunkna kinder skvallrade. Han tog av sig jackan och liknade mest av allt en näsvis tolvåring som vuxit för fort. Jag brast ohjälpligt ut i skratt.

- Vad är det? frågade han leende.
- Jag kokade glögg förut, svarade jag fånigt. Medan jag kämpade mot skrattet gick Kalle ut i kokvrån och försåg sig. Jag vågade inte inte följa efter utan kurade ihop mig i vardagsrumssoffan.

Vi pratade. Han rörde i glöggen och berättade om tentan han gjort dagen innan, om sin påfrestande labbpartner som alltid var bakfull och om sina systrars förehavanden. Jag lyssnade på ett halvt öra och smekte hans ben lite vanemässigt. Regn smattrade mot balkongräcket och barnen ute på lekplatsen skrek åt varandra.

Så småningom hamnade vi i säng, men jag hade svårt att slappna av. Jag kom på mig själv med att undra hur många män som skulle tränga in i mig innan mitt liv var slut. Överjaget ansåg att de var tillräckligt många redan nu. Jag såg ner på Kalles huvud som var begravt mellan mina lår. Jag drog honom klumpigt i axlarna tills han låg ovanpå mig och stönade, kämpade med sig själv men gav vika för orgasmen.

Då han rullade av mig var jag pirrande otillfredsställd, men ändå lättad. Det var en välbekant känsla och jag visste precis vad den betydde. "DU ÄR INTE KÄR."
- Kalle?
- Mm.
- Vill du ha glass?
- Mm.

Jag hade helst sett att vi ätit under tystnad, men Kalle var tillfredsställd och alltså började han reta sig på saker. Glassen var inte god. Han var sugen på en massa saker men den här glassen var inte en av dem. Min TV krånglade, jag borde köpa en ny. Inte råd? Man får ta sig råd. För övrigt var mitt soffbord för litet och han satt ganska obekvämt också. Då och då sköt han in ett "usch, vad jag gnäller", vilket höll på att driva mig till vansinne. Folk som försöker rättfärdiga en dålig egenskap genom att påpeka att de vet om den är något av det värsta jag vet.

Till slut drog jag av mig mina pärlarmband och lade ner dem på bordet med en liten smäll.
Kalle gav mig en blick.
- PMS, sa jag bara.
Kalle nickade liksom nådigt och vände åter blicken mot den flammiga TV-bilden. Det var sant, jag borde köpa en ny TV. Men det var inte mitt största problem just nu.

- Jag borde skärpa mig och inte klaga så mycket, sa Kalle till TV:n. Rädd för att avslöja mig valde jag att inte kommentera. Minsta lilla kritik skulle kunna tolkas som att jag inte var kär i honom, och jag ville verkligen inte bli ertappad.

Faktum var att jag nog på sätt och vis behövde Kalle. Han var någon att prata med, få medlidande av, hänvisa till som "min pojkvän" i diskussioner med klasskamraterna, skryta för mamma om och känna mognadens bedrägliga trygghet med. Han var min länk till vuxenlivet.
Nu var bara saken den att jag inte ville vara vuxen längre. Nu, när folk började ta mig på allvar och garderoben inte längre var fullständigt tom på ansvarsfulla byxor och trevliga tröjor, hade jag ledsnat på skiten. Den natten ledsnade jag även på Kalle, och han på mig.

- Du är nog inte min längre, mumlade han på morgonen. Klockradion skrek och han strök mig över ryggen som om han ville stryka bort minnet av mig. Jag sjönk djupare ner i kudden och låtsades sova. Kalle gick ut i kokvrån och åt frallor. Medan decemberljuset kom till förorten försvann vi ifrån varandra, och det skedde lika naturligt som när ett höstlöv faller från sitt träd.

Så småningom gick vi till stationen, hand i hand under tystnad. Jag var osminkad och min andedräkt stank. När vi stod och väntade på pendeltåget smekte han min kind och log.
- Du har alltid varit ett singeldjur, sa han lite ömt. Mina kinder började hetta av återhållen ilska, trots att han hade rätt. Vad hade jag egentligen gjort? Tyckte han att jag var så ful att jag inte var värd att älska? Snarkade jag och fes i sömnen? Eller var det det faktum att jag aldrig hade någon god mat hemma? Jag såg på honom och kände att ilskan, det personliga misslyckandet, fick mig att inte vilja mista honom.
- Det blir bäst så här, sa Kalle.
- Kanske, svarade jag och visste att jag skulle sörja honom.

Jag hoppas att med denna lilla historia väcka funderingar kring vilka roller vi tar på oss i förhållanden, och om bra förhållanden alltid bygger på kärlek eller om praktiska funktioner är mer avgörande. Maila mig gärna på ämnet!

Av Cecilia Friberg 21 maj 2001 09:21