Scendöden skördar nya offer

Inne i huvudbyggnaden hittar man ännu en liten scen med en liten PA-anläggning och enkelt scenljus.

I denna miljö spelar cirka 150 band och cirka 20 000 besökare lyssnar och umgås varje år. Nu är den miljön hotad, hyresvärden vill att lokalerna skall användas som föreningslokal.

Om man gör en historisk tillbakablick finner man snart att det inte finns många mindre livescener för rock/pop med särskilt många år på nacken. Café 44, Stampen och Engelen är de jag kommer på. Jag funderade på Tre Backar, men de lade väl ner förra veckan?

Anledningarna varierar till varför livescener läggs ner men det finns en gemensam nämnare: ingen lägger ner frivilligt. Ljudkänsliga grannar i grannskapet, marknadsanpassade hyror eller i övrigt giriga hyresvärdar är dock vanliga orsaker.

Av någon anledning förknippas rock/pop-kulturen med en ungdomskultur, en i många hänseenden icke helt rumsren utövning som dessutom är kommersiell. Detta innebär att dess utövare och anhängare kan behandlas lite hur som helst. Det finns inget grundmurat stöd från samhället, som hellre ser till andra verksamheter. Tron att rock/pop skulle vara skadligt kanske lever kvar.

Att utöva eller uppleva musik är en stor del av mångas liv och detta måste tas på allvar. Det skall finnas ett naturligt steg från replokalen till en liten generös scen. Musiker måste få visa upp sin konst på samma sätt som konstnärer gör på museer och gallerier, det är lönen för mödan i garaget eller replokalen.

Förutsättningarna för en sådan naturlig väg har långsamt underminerats i Stockholm och är snart helt borta om inget görs. Det blir skivbolagen som via demo-taper bestämmer vilka som ska bli något, och därmed också vilka som spelar på de stora scenerna, det vill säga ett helt kommersiellt tänkande. Tänk ett musikutbud bestående av A-Teens-kopior.

I Stockholm finns Operan, Dansens Hus och Dramaten, alla nationalscener för sin kulturyttring. Rock/pop-kulturen har ingen motsvarighet i Stockholm, kanske inte ens i Sverige. Varför?

Vår handelsminister slår sig för bröstet och pratar om det svenska musikundret. Alla i branschen slår sig för bröstet, även jag. Man talar om de stora svenska artisterna, tonsättarna och textförfattarna och glömmer ofta var de började. Tantogården satte Cardigans på sin scen 1994, innan de var stora.

I idrottsvärlden talar man om bredd och elit, båda ömsesidigt beroende av varandra. Samhället ser detta som helt naturligt och investerar i detta tänkande. Varför görs det inte det samma investeringar i rock/popsfären?

Hur ska man då lösa detta problem och vem ska förlösa livescenerna i Stockholm? Jag tror att man måste tänka långsiktigt och anstränga sig för att höja statusen för alla inblandade och framför allt höja statusen för den kulturyttring som detta handlar om. Välvillighet från berörda myndigheter, utbildningar för arrangörer, turnéstöd, lokaler, hyresbidrag med mera är alla bra omedelbara lösningar för att inte totalt tappa en levande live musik kultur.

Tantogården har aldrig fått en krona i bidrag, vi har istället haft förmånen att långsamt bygga upp en verksamhet som i dag ger frukt. Nu är vi uppsagda!

Med sorg i hjärtat ser jag "Tanto" gå samma väg som så många livescener före oss. Jag knyter näven och undrar hur det blev så här .

PS. Jag kan rekommendera Joppe Pihlgrens rapport för IUC "Livemusikscenen för pop och rock i Sverige" för den som vill läsa mer om situationen i Sverige.

Av Thomas Knigge 07 maj 2001 14:02