Det kom med hösten

Det kom med hösten. Han skulle aldrig glömma det. Aldrig i hela sitt liv. Det, som de kallade sjukdomen numer, hade först yttrat sig i illamående, yrsel och allmän olust.

De var båda, tillsammans med privatläkaren, överens om att tillståndet var på grund av utbrändhet. Ett uttryck som var populärt i dessa dagar. Men faktum var att Eva verkligen hade jobbat under hård press en längre tid. Situationen blev inte bättre av att hennes chef var allt annat än förstående.

Det var mer regel än undantag att han spädde på arbetsbördan istället för att skingra den.

När så sjukdomsförloppet fortskred, och symptom som kräkningar, svår yrsel och ibland även avsvimmningar gav sig tillkänna, kom oron krypande. Han kunde förnimma de kalla kårar som löpte längs ryggraden då läkaren berättade att Eva hade cancer. Den totala hjälplöshet som kom svepande över honom var så förlamande att han inte ens kunde gråta.

Nu satt han här i deras dubbelsäng med hennes huvud vilande i sitt knä. De hade haft så stora planer. Eva skulle säga upp sig och öppna ett café. En dröm hon närt sedan länge. Detta var möjligt eftersom han hade fått anställning, som projektledare, på det stora IT-företaget. Pengar skulle de inte sakna i framtiden. Vilken framtid förresten?

Han ruskade på huvudet och försökte se meningen i det meningslösa.

"Det här kommer att gå bra."

Han mindes läkarens ord. Då syntes de hoppfulla och förtroendeingivande. Men allteftersom strålbehandlingen pågick, sjönk optimismen hos de inblandade. Det visade sig att kampen var hopplös. Hon hade nu bara dagar kvar att leva.

De hade åkt till sommarstugan, för att där vänta ut det ofrånkomliga. Hon hade gradvis blivit sämre. Nu orkade hon knappt stiga ur sängen. Han smekte försiktigt hennes kala hjässa. Hur skulle han orka fortsätta när detta var över? Kommer det någonsin att vara över?

Hon vaknade till, lyfte huvudet och tittade på honom.
"Jag känner att det snart är slut. Krafterna lämnar min kropp, och jag vill bara sova. Men innan jag försvinner vill jag att du läser ett brev jag har skrivit till dig. Det ligger i min handväska."

Hon suckade till. Matt av att prata. Han lämnade henne för att hämta brevet. Det låg längst ner i hennes handväska. Handstilen berättade att det var en kraftlös hand som hållit i pennan. Han återvände till sängen. Placerade åter hennes huvud i sitt knä. Tog upp brevet, och läste:

"Älskade vän,

Det är så mycket jag vill säga dig, men jag orkar inte. Därför skriver jag istället dessa rader. Vi hade ett sådant strålande liv framför oss, och så händer detta. Men sanningen är ju ändock den att någon gång måste vi dö. Antingen förr eller senare.

Vi har ju haft ett underbart liv ihop, och om jag skulle få leva mitt liv igen skulle jag inte velat haft det annorlunda. Inte för en sekund. Kärleken är den finaste, men samtidigt brutalaste, av lekar.

Det du en gång kände som nyförälskad, kommer att drabba dig den dag du slits från din älskade. Men detta är något vi vet om, och vi inte får skygga inför. För det finns inget finare än kärleken. Jag vet att du kommer att få en tung period, och att du säkerligen kommer att fundera på ett och annat. Men när du väl kommer förbi på andra sidan är du starkare än någonsin. Beredd att älska igen.

Så kom ihåg, älskade vän, att vi lever bara här och nu. Lova mig att ta hand om varje sekund som om det vore den sista. Lev det liv som du vill, för det är det enda. Lova mig dessa saker, för det är du skyldig mig.

Jag älskar dig för evigt
Eva"

Huvudet kändes tyngre. Hon hade slutat andas.

Av Mikael Gustavsson 07 maj 2001 16:22