Träningstokig som jag var under min aktiva friidrottskarriär kryllade det av ideal. Mest vad det gällde utseendefixering men även att prestera bra resultat. Först då blev man hyllad av tränaren, först då var man någon i klubben.
När man tränar så mycket att hela ens liv kretsar kring idrotten blir man rätt så fast i sättet att tänka. Vi var vår egen lilla friidrottsfamilj och vi hade våra ideal som vi målinriktat sprang emot. Till slut var man besatt av att få baksidans lårmuskel att synas så där lagom mycket, av att träna lite extra mage för att rutorna skulle träda fram eller att, influerad av Gunde Svan, påvisa sina nyttiga matideal. Det blev naturligt att prata om muskler och kalorier. Och med detta kom pressen och de allt högre kraven på sig själv.
Aha-upplevelsen om vad det egentligen var vi höll på med kom när jag såg ett par killar ur klubben stå på idrottsplatsen och mäta och jämföra sina muskler i centimetrar och decimetrar. Varför var det egentligen så himla viktigt att ha stora muskler och att vara snyggt smal? Nu var ju deras agerande mer på skämt, men ändå stod de där med sina måttband.
Vi tjejer var inne i ett smalmatstänkande och många av oss fick problem. Att äta fettsnålt och träna ett extra pass om dagen var målet, ett steg i det långa loppet mot förstaplatsen på prispallen!
En meriterad idrottare i lyxförpackning! Det var idealet på friidrottens arenor.
I dagens mediabrus och reklamöverflöd har den ideala mans- och kvinnokroppen målats upp svart på vitt:
Han skall vara lagom muskulös och lagom snygg.
Hon skall vara lagom lång, smal, yppig, ha långt hår, blåa ögon, vara lagom sminkad, ha sexiga kläder, vita tänder, små fötter och så vidare.
Trots att vi så gärna vill kunna ignorera idealmallarna påverkas vi i allt större utsträckning. Ätstörningar har blivit vardagsmat hos unga tjejer och kroppsfixeringen går bara neråt i åldrarna.
Reklamen överöser oss med kalorifattiga matvaror och lockar oss köpare med smalmatsrecept. Friskis & Svettis har fått konkurrens av alla work-outcenter och gym som påvisar kroppsidealen i sina nyttiga "kom-och-träna-med-oss""-kampanjer där en kille och en tjej står leendes i dyra träningskläder och med rutor på magarna.
Vi äcklas när vi ser en tjej som har låtit håret under armarna att växa, vi tycker inte att det ser trevligt ut när en överviktig människa sitter och frossar i fet mat och gräddiga godsaker. Vi blundar för de människor som bantat ner sig så till den grad att de ser ut som vandrande skelett. Kroppar avvecklas, utvecklas, invecklas samtidigt som vi kollar in det senaste sminktestet. Vi skrapar ihop våra sista kronor för att kunna klä oss i det senaste modet, men vi känner oss i alla fall inte som Cindy Crawford eller Markus Schenkenberg.
Idealet i sig är en dröm. Vi vill ha något som vi inte kan få. Samtidigt får reklamen oss att tro att det kanske finns en möjlighet att motverka rynkorna och de gula tänderna. Komplexiteten bygger högre och högre krav som den vanliga Svensson inte når, stegen hjälper oss upp en bit, men aldrig ända upp.
Idealet i sig är fullkomligt - helt enkelt något som är svårt om inte omöjligt att uppfylla. Kanske är det därför som vi ser idealet som något åtråvärt?!
Givetvis har friidrotten inte bara inneburit press, muskelbesatthet och ätstörningar utan även många positiva saker som den sociala biten, chansen att resa runt både i Sverige och utomlands förutom att det faktiskt var otroligt kul också.
Mitt ibland all reklam, kropps- och resultatfixering tror jag att det viktiga är att inte glömma bort sig själv. Det är ju lätt hänt med alla ideal och krav på hur vi skall vara som dagligen finns runt omkring oss. För det är ju faktiskt inte utsidan som räknas även om det är lätt att tro det ibland.
| Av |
Författare:
Linn Hellstrand
Publicerad: 03 maj 2001 16:46
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå