Polisbrutaliteten var planerad

Malmö mot EU är ett nätverk av 24 EU-kritiska organisationer, bland annat Vänsterpartiet, Ung Vänster, Asylgruppen i Skåne, Fackliga EU-kritiker, Nej till EU, Transportarbetarförbundet avd 12, KPMLr, Socialistiska Partiet, Grön Ungdom, Malmö SSU-krets.

Med anledning av Sveriges ordförandeskap i EU och att EU:s finansministrar skulle samlas till Ecofin-möte bildades detta nätverk för att tillsammans arrangera fredliga protester kring de delar av EU:s politik som vi alla kunde enas om. Dessa paroller blev

* Nej till EMU
* Nej till Schengen - för human flyktingpolitik
* Nej till EU-militär
* Internationell solidaritet - mot EU-federalism

Under våren hölls många möten där diskussioner togs och beslut fattades kring såväl det politiska innehållet som hur många toaletter och högtalatanläggningar som behövdes.

Polistillstånd söktes och beviljades, och representanter med nätverket hade sammanträde med polisen och kontinuerlig kontakt per telefon. Demonstrationen själv organiserar ett 20-tal demonstrationsvakter som ska hålla ordning i tåget, och hjälpa till om några problem uppstår. Ytterligare ett 15-tal ska skrika slagord och organisera de olika blocken med fanor och banderoller.

Så är dagen den 21 april äntligen inne. Solen lyser och människor samlas på S:t Knutstorg. Människor i olika åldrar, med olika kläder, en del tillhörande organisationer, många som vill visa sin åsikt i deminstration men inte tillhör någon organisation. Två blåsorkestrar, en sambaorkester, banderoller, fanor, plakat, gycklare. En lastbil som spelar musik. En del av demonstrationen består av människor som väljer att vara maskerade. Detta är inte förbjudet i Sverige.

Per Garthon och Ingela Mårtensson håller tal och sedan klockan 12 avtågar demonstrationen, cirka 2 000 personer.

Medan demonstrationen lämnar torget är det en person som sprutar med en brandsläckare vilket ger upphov till en tjock vit rök. Detta är i den bakre delen av tåget.

Den främre delen av tåget leds av polisen under tiden in på en annan väg en den som beviljats i det skriftliga tillståndet. Detta sker utan någon form av kommunikation med demonstrationsledningen eller poliskontakterna.

I stället för att få gå den stora breda 4-filiga Bergsgatan upp förbi det EU-kritiska fästet Möllevångstorget, leds demonstrationen in på den smala Spångatan.

När den bakre delen av tåget också nått fram till Spångatan sprutar någon återigen med brandsläckaren två gånger, någon annan kastar tre ägg och några tomater. Personerna som gör detta är maskerade. Från demonstrationens högtalarbil kommer uppmaningar om att man absolut inte får kasta någonting, och att den som gör det genast ska sluta.

Några minuter efter dessa incidenter störtar från en tvärgata ett 40-tal kravallutrustade poliser in och skär av demonstrationen i höjd med det ställe där dessa saker kastats.

Så här långt har författaren till denna artikel endast redogjort för exakt vad jag själv har varit ögonvittne till. Den påföljande timmen efter att polisen omringat demonstrationen ägnar jag till att försöka kommunicera med polisen för att denna situation ska kunna lösas så fredligt och i samförstånd som möjligt, utan att någons demonstrationsrätt och yttrandefrihet kränks.

Detta är helt omöjligt eftersom vi i demonstrationsledningen inte får tala med någon ansvarig, får motstridiga order från olika poliser och inte kan ha överblick över vad som pågår innanför avspärrningarna. Jag anar ett tummult bland den del av demonstrationen som polisen omringat, jag ser bussarna som polisen kört fram för att omhänderta folk i. Att tala med någon polis innebär antingen att man blir nonchalerad, puttad eller hånad.

Det jag inte personligen blev ögonvittne till men som jag fått många ögonvittnesskildringar av och som vi alla kunnat se på TV:s filmer är en enorm brutalitet.

Människor släpas i asfalten, pucklas på med batonger och knytnävar, kvinnor visiteras av manliga polismän, polismän skriker könsord och annat nedsättande till demonstranterna.

Folk som vill lämna platsen frivilligt får inte det, de som frivilligt vill gå in i bussarna för att slippa släpas får inte det. Människor, gråter är rädda, chockade. Tre personer åker efter att de släppts ur buss eller häkte till akuten, en person får fyra stygn i huvudet. Många har blåmärken och ont här och var flera dagar efter. 266 människor omhändertas under brutala former och hindras från att uttrycka sin åsikt i en laglig demonstration.

Allt detta ovan inträffade är konsekvensen av några ägg och en brandsläckare. Detta kan inte kallas annat än att dräpa en lus med grovt artilleri. Problemet är väl att en demonstration mot EU med 2000 personer inte är en lus i polisen och makthavarnas ögon lusen i sammanhanget är det som polisen kallar provokationer äggen, brandsläckaren.

Malmö var en av poliser ockuperad stad den 21 april. Polisen hade full kontroll över demonstrationen, de var inte hotade på något sätt, så ej heller EU-delegaterna.

Ändå väljer man att utan någon form av försök till fredliga medtoder att gå in med brutalt våld mot denna fredliga demonstration. Vi i demonstrationsledningen är fast övertygade om att detta var en planerad manöver av polisen, en manöver som måste vara politiskt sanktionerad någonstans. EU-projektet kan bara upprätthållas med våld, och polisen behöver dessutom öva inför toppmötet i Göteborg.

Den delen av demonstrationen som inte blev omringad av polisen satte sig först ner i protest i en dryg timme. Till slut kunde vi inte göra något för de omringade och valde då med tungt hjärta att fortsätta demonstrationen så att vår åsikt i alla fall blev hörd.

Dagen avslutades med fyra intressanta föredrag och konserter och diktuppläsning på Ribersborgsfälten. Detta försiggick alltså bredvid Malmö-mässan där ekofinmötet höll till. De hörde oss nog inte, de var ju väl omringade och skyddade av alla säkerhetsåtgärder. Vilka säkerhetsåtgärder ska skydda vanliga människor mot landets polis?

Av Agnes Callewaert 26 apr 2001 16:33