Affischborttagningen betalas med skattemedel

Stina Lorentz frågar sig i en debattartikel på Sourze varför affischer är lika med skräp? "Hur blev det så", skriver hon.

För det första ska vi ha klart för oss att det som diskuteras är olaglig affischering. En städmästarinna på Södermalm ställer sig frågan varför kulturetablissemanget anser att de helt fritt ska kunna tapetsera staden med affischer olagligt för att sen överlämna städningen och borttagningen till att betalas med skattemedel.

"Hur blev det så?"

Dessutom drabbas en hel del privata fastighetsägare av att deras fasader tejpas ner med affischer, har ni frågat de boende och fastighetsägarna vad de tycker om det? Om man vill se ett exempel på hur skräpig en olaga affischeringsplats kan se ut, så ta en titt på tunnelbaneuppgången vid Slussen - Hökens gata. Tejpen sitter kvar sen gammalt och hänger i trista remsor tillsammans med affischer som klistrats på och över. Inget av den informationen som erbjuds där känns lustfylld och kan åtminstone inte locka mig att stanna till, för att ta del av.

Jag har "roat" mig med att gå runt på bland annat Götgatan på Södermalm för att se vem som affischerar. Min uppfattning från början var att det just var små teatrar och kulturevenemang som utnyttjade olaga affischering som ett sätt att nå ut till sin publik. Som de flesta kanske, hade jag en blandad uppfattning om det var något att uppröras över eller ens tycka var fel. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det till största delen var de större arrangörerna som tapetserade Götgatan och för övrigt resten av Södermalm med sina evenemang. Här kunde jag hitta arrangemang i både Globen och Kulturhuset. EMI är också en stor syndare. Alla som kan ha arrangemang på Globen och i Kulturshuset har också råd att annonsera lagligt om sina evenemang. I takt med att mitt arbete med att få en renare stadsdel har jag också insett problemet med borttagning och städning av alla affischer och klisterlappar. En kostsam historia som landar på skattebetalarnas utgiftspost.

Med handen på hjärtat tror jag de flesta hellre lägger dessa pengar på att våra barn, handikappade och äldre tas väl omhand.

Stina frågar också vem som bestämmer, med anledning av dubbla budskap från bland annat Birka och polisen avseende affischering på elskåpen. Jag kan inte annat än beklaga att budskapet från staden ibland blir förvirrad. Själv är jag av den uppfattningen att staden inom alla sina ansvarsområden måste tala med en röst. Inte minst när det gäller frågor där ungdomar är inblandade. Här tänker jag till exempel på diskussionen om graffiti som jag tycker förs utifrån ett perspektiv som för mig känns helt oansvarigt. Har man bara lite inblick i den subkultur som klotter/graffiti målarna befinner sig i så inser man att diskussionen inte kan handla om huruvida graffiti är konst eller inte, utan om hur vi ska möta ungdomar som befinner sig i eller i gränslandet till kriminalitet, droger och utanförskap.

Små kulturevenemang har problem med att nå ut till sin publik, ja. Vad kan vi göra för att underlätta för dem. Som Stina Lorentz själv nämner har en del konkreta saker skett som affischeringstavlor, och en annonskampanj i Metro. Tavlorna behöver bli fler, det tycker jag också. Dessutom kanske de är lite för små och/eller för få på samma plats. På Södermalm tittar vi just nu på två ställen tillsammans med Gatu- och fastighetskontoret - Södra station och Ringen - för att se om det är möjligt att sätta upp affischtavlor där. Ytterligare idéer om hur vi ska kunna erbjuda de små arrangörerna möjlighet att nå sin publik är jag villig att diskutera tillsammans med kulturarrangörerna. Vi måste ta ett gemensamt ansvar där en renare stadsdel och kultur inte behöver ta ut varann och där affischering inte ska ske olagligt, ofta med hjälp av ungdomar som ju därmed utför en kriminell handling. Ett kulturfritt Södermalm vill vi förstås inte uppnå.

Städmästare på Södermalm

Av Susanne Leinsköld 25 apr 2001 16:50