EMU har både brister och fördelar

Vill man övertyga andra om hur fel samarbetet är, måste man dock göra det sakligt för att inte brista i trovärdighet. Jag skulle vilja bemöta några av de inlägg som gjorts tidigare och då i synnerhet de åsikter och argument som Jonas Sjöstedt fört fram.

Argumentet att EMU skulle skydda mot spekulativa attacker är teoretiskt - en spekulation mot en flytande valuta som euron kräver väldigt speciella omständigheter, som en oväntad totalomvändning av den ekonomiska politiken. Och eftersom EMU är tänkt att skapa stabilitet, är det troligt att den ekonomiska politiken inte kommer innebära några häpnadsväckande krumbukter. Istället justeras värdet på euron automatiskt gentemot andra valutor och utifrån efterfrågan och tillgång.

Vill Europas ledare införa en Tobinskatt så kan de göra det. Behövs ändringar i EU-fördraget så görs detta i den mån det finns en majoritet för en förändring - precis som det demokratiska systemet är tänkt att också fungera. Problemet i dagsläget är att EUs socialistiska regeringar har svårt att övertyga den borgliga majoriteten i EU-parlamentet om socialistiska värderingars förträfflighet. Tobin-skatten är i sig en god idé, eftersom den skulle bidra till ett mer trögrörligt system med tryggare ekonomisk utveckling.

EUs kritik mot Irlands ekonomiska politik har sin grund i att Irland avviker från åtaganden de själva tagit på sig genom att ingå i den sk tillväxt och stabilitetspakten. Alla EU/EMU-länders ekonomiska politik får effekter på övriga medlemmar. Den verkliga ekonomiska effekten som Irland ger upphov till är kanske liten mätt i kronor men symboliskt kan inflytandet vara betydligt större. Marknadens aktörer kan tolka Irlands "trots" som en spricka i systemet och förvänta sig att andra länder följer efter om Irland får hållas.

Det otäcka med marknadens förväntningar, är att de har en tendens att vara själuppfyllande. Bollen kan alltså sättas i rullning och EMUs ekonomiska stabilitet komma att ifrågasättas. Investerare tycker inte om tvära kast och investerar då hellre någon annanstans än inom EMU, med i förlängningen negativa följder för sysselsättningen. Vinstintresse kan tyckas vara ett osympatiskt drag men investerare verkar heller inte vara ett kollektiv som strävar efter att plocka popularitetspoäng. Realistiska eller ej gör de sin riskkalkylering och påverkar övriga ekonomin genom sina drag.

Alla tjänar på stabilitet i ekonomin. Det kanske mest uppenbara är att löntagarna tjänar på låg inflation i intervallet 2-3 procent, eftersom lönen då inte äts upp av ökande priser. Därför är det också finansministrarnas och ECBs roll att kritisera Irland när de för en expansiv finanspolitik trots att de befinner sig i en högkonjunktur med mycket hög tillväxt och tillika inflation. Paralleller kan lätt dras till Sverige under mitten av 80-talet, då vi inte anpassade vår inflationsnivå efter omvärlden. Resultatet blev ekonomisk kris, massarbetslöshet och ett snabbt växande budgetunderskott.

Gällande statliga underskott, så är målet för EU-länderna att budget ska vara i balans på sikt. Det betyder alltså att man visst kan satsa extra mycket på offentlig konsumtion vissa år, så länge man inte konstant drar på sig ett underskott. Och vem vill det, eftersom det bara vore att vältra över framtida ekonomiska problem på kommande generationer - vi konsumerar och barnbarnen betalar.

Ett problem med ECB är att penningpolitiken inte är tillräckligt flexibel. Räntan borde justeras snabbare än idag i synnerhet nedåt!. ECB har en tendens att överdriva inflationsrisken, vilket gör att räntan hamnar onödigt högt och hämmar tillväxten och indirekt också sysselsättningen.

Men det finns faktiskt fördelar med en gemensam centralbank. Det är troligt att räntenivåerna blir något lägre för EMU-området än vad de varit i flera av de enskilda länderna, vilket håller efterfrågan uppe. ECB går efter medelvärden och kan därför inte ta hänsyn till/tillgodose intressen för ett enskilt medlemsland. Därför har den nationella finanspolitiken, ett större spelutrymme om ECB sätter räntan, eftersom den nationella centralbanken inte kan slå i backen och höja räntorna för att motverka effekter av finanspolitiska satsningar. Just Irland är ett exempel på detta, även om man kan diskutera var någonstans "tänj-gränsen" går innan den politiska kostnaden blir för stor. Troligen blir det politiska inflytandet också större om man som EU-medlem även ingår i EMU-samarbetet, då EMU-medlemmar upplevs som mer engagerade för den gemensamma saken.

För att Sveriges löntagare ska kunna känna sig lika trygga inom EMU som de idag kan känna sig nationellt, så måste det dock till fler instrument för att möta kraftiga nedgångar i ekonomin som kan komma att drabba Sverige. Enskilda lösningar kommer inte vara tillräckligt men flera tillsammans kan göra EMU till ett bra samarbete även för svenska folket. Finanspolitikens ökade utrymme är en möjlighet att stabilisera situationen men man bör också införa nya instrument som inte finns idag. Det kan vara sk buffertfonder men också kompetenskonton som gör det möjligt att vidareutbilda sig i kristider på arbetsmarknaden och någon form av samarbetsforum mellan arbetsgivare och arbetstagare för gemensamma insatser. Detta är bara några förslag, fler möjligheter finns och borde undersökas, för att vi sedan ska kunna ha ordentligt på fötterna innan vi bestämmer oss för om vi ska ingå i valutasamarbetet eller inte.

Av Monika Itri Arvidsson 23 apr 2001 12:07