I en mötande blå Opel på landsvägen

Hon ville bara vistas innanför kyrkans vägger på sin vigsel och sin begravning. Därför har hon inte varit i kyrkan tidigare i sitt liv.

Den vitklädda kvinnan sitter snett lutad med pannan mot det repiga bilfönstret med blicken fäst i fjärran, eller vid ingenting. Att kalla henne kvinna är nog en överdrift, men ansiktet visar så tydliga spår av erfarenhet att bedömningen av hennes ålder försvåras. Nitton, kanske tjugo år skulle man nog tro, om man inte kände henne. Sanningen är att hon bara är sjutton och att detta var hennes sista färd i den gamla Opeln, tillsammans med familjen som hon har gått igenom så mycket med.

Varför färden skulle vara just till kyrkan var det bara ödet som visste. Mira har själv sagt, ända sedan barnsben, att de enda gångerna hon tänker vistas innanför kyrkans väggar var på sitt eget bröllop och sin begravning. Därför har hon inte varit i kyrkan tidigare i sitt liv.

Mamman sitter i framsätet med slutna ögon och gråter. Rynkorna kring ögonen syns nu extra tydligt, många skulle nog gissa att hon var flickans mormor. Alldeles nyss har hon skällt ut flickan för att ha hållit sig kvar hos Max, "som var på tok för gammal för henne", trots familjens motsägelser.

Flickan hade inget hört av mammans senaste predikan, och inte var hon ledsen för det heller. Mamman hade ändå bara tittat rakt fram på vägen hela tiden, med en blick som utstrålade både hat och besvikelse förhoppningsvis var hatet riktat mot Max och besvikelsen mot Mira, men man kan ju aldrig veta säkert, samtidigt som hon gestikulerat vilt vilket hon alltid gjorde när hon var upprörd.

Om flickan hörde eller inte spelade inte så stor roll, det var själva avreaktionen som var viktig. Mannen som satt i förarsätet var inte hennes pappa. Han var inte heller mammans senaste flirt som det tyvärr hade funnits alltför många av genom åren, utan hennes morbror. Han, Jim, hade ställt upp för mamma och Kajsa när flickan var i sitt jobbigaste skede av rehabiliteringen. Mira hade nämligen drabbats av cancer redan vid femton års ålder, och detta gjorde inte hennes tonårstid lättare precis.

Att inte ha något hår utan alltid vara tvungen att bära en peruk av det billigaste slaget gör inte underverk med självförtroendet hos en före detta ledare i skolan - hela hennes popularitet hade försvunnit som genom ett trollslag då nyheten hade nått skolan. Inte för att hon hade tappat allt hår eller för att alla visste om svårigheterna för familjen att betala behandlingen, utan för att alla insåg hur liten chansen var att hon överlevde. Cancer i ena lungan är inte "a piece of cake" för de allra flesta.

Just att Mira, skolans ledare, hade drabbats gjorde att alla kände av sin egen dödlighet. Inte ens hon, som var så populär och ansågs perfekt, var odödlig! Det kom som ett slag i magen för hela skolan. Därför visste ingen hur de skulle bete sig, därför vågade sig ingen i närheten av henne ens när hon satt i omklädningsrummet och grät öppet, därför...

Därför gick osäkerhet för något nytt och annorlunda över till mobbing. Alla hennes kompisar tog avstånd från henne, utan någon verklig anledning. Mira, som hade njutit av sin tid då hon var vän med alla, insåg att de egentligen inte varit hennes vänner.

De hade bara hållit sig till henne eftersom hon var rappast i käften på hela skolan, och för att hon inte skulle attackera just dem med sina hemska kommentarer. Visst hade Mira sagt ganska elaka saker till de som var mindre populära, med det var ju vad hon trodde krävdes för att hålla kvar sin respekt! Det var ju inte illa ment, det borde ju de ha förstått... eller?

Miras syster Kajsa kunde inte heller hjälpa henne igenom de hemska skoldagarna eftersom hon bara var tolv och alltså gick i mellanstadiet. Högstadiet var som en helt annan värld för alla som inte själva gick där.

Kajsa, som nu halvsov bredvid Mira i baksätet, hade ändå gjort sitt bästa för att Mira inte skulle känna sig ensam. Hon hade ordnat tjejmiddagar för sina kompisar där Mira självklart var hedersgäst, och Mira hade även fått följa med på alla klassdiscon och fester som ordnades för mellanstadiet.

Men Mira förstod inte förrän nu hur tacksam hon borde varit, utan då ställde hon bara till med trubbel för Kajsa. Att smuggla med sig vodka på ett uppträdande vid Dramaten för alla sexor och sedan bjuda runt som om det vore vatten var inte vad lärarna ansåg som "hövligt uppträdande".

Mira sträcker fram handen mot Kajsas kind och smeker den lätt. Kajsa rycker till i sömnen och Mira tar bort sin hand för att inte väcka henne helt. Mamman, som sansat sig efter sitt utbrott alldeles nyss, sitter bara och hulkar tyst. Jim håller sin högra arm runt hennes axlar hela tiden förutom då han måste växla.

Mira känner att hon så gärna vill trösta sin mamma och säga att allt kommer att ordna sig, men hon vet att mamman inte kommer att höra henne. Hon kommer åtminstone inte vilja höra henne.

Nu ser de kyrktornet bakom trädtopparna, och Miras medpassagerare drar alla en nervös suck då de ryser längs ryggraden. Deras sista stund med Mira.

Kajsa, som varit vaken en kort stund, sitter nu med blanka ögon och ser längtansfullt på sätet bredvid sig där Mira alltid suttit. Hennes hand stryker längs med tyget där Mira nyss satt. Men det känner hon inte av, eftersom Mira har varit död sedan länge för Kajsa. Ingen av de som levde kvar efter Mira har känt hennes närvaro överhuvudtaget, och det har både gjort Mira lugn och besviken.

Kajsa var i alla fall den som stod Mira närmast, så hon kanske hade hoppats på något tecken från Mira att hon var ok. Men hon har inte märkt något, ännu. Och hon inser att det kommer hon kanske aldrig att göra. Hon behärskar sig för att inte gråta, tar ett djupt andetag och stirrar bestämt framåt. Hon får inte tappa kontrollen, inte nu. För mammas skull måste hon vara stark, och kanske delvis för sin egen.

Av Camilla Holst 09 apr 2001 10:03