Blind

"Snubblande över gårdagens klädhög trevade jag mig fram till badrummet. Något slog till mig över ansiktet."

I spegeln kunde jag inte längre se vem jag var. Natten hade dragit en slöja över mina ögon och synen hade somnat för evigt. Försiktigt trevade min hand framför mig tills jag kände spegelns kalla yta. Länge stod jag där alldeles stilla och förundrades. Var det mörkt eller ljust? Natt eller dag? Vem skulle hjälpa mig med min vardag? Vem skulle älska mig? Säkert lyste nu skräcken ohjälpligt starkt i mina döda ögon. Eller gick inte sådant längre att tyda i en blind människas blick? Varför hade jag aldrig funderat över det tidigare? Varför hade jag inte vetat att detta skulle ske inatt?

Läkarens ord hördes som genom ett filter i mitt huvud. Långt bortifrån och mycket dämpat. "Du kommer att bli blind. Blind." Ja, ja någon gång i framtiden, tänkte jag. Någon gång när jag var gammal och livet ändå var nästan över och ingenting spelade någon roll. Naiva tankar i en naiv hjärna och kropp. Hela jag var ett vilset barn som inbillade sig att i leken fanns trösten även som vuxen. I fantasin kunde jag leva och i drömmarna fanns lösningen på allt. Nu skulle jag få tid för fantasin på allvar. Aldrig mer skulle jag se, aldrig mer skulle jag se.

Snubblande över gårdagens klädhög trevade jag mig fram till badrummet. Något slog till mig över ansiktet. Likt en förnedrande örfil förtjänad av ren dumhet hade skjortan på sin plastgalge gjort sitt för att öka på min skräck. När jag sjönk ner på toaletten och knöt mina händer hårt i knät var förtvivlan ett faktum. Jag grät och lät ögonen symboliskt drunkna i mina salta tårar.

Ytterdörrens gälla ringklocka fick mig att rycka till som om jag sovit. En osynlig hand knöt sig runt mitt hjärta och strupen snördes åt. Inte vågade jag öppna dörren, jag kunde ju inte se. Personen utanför min ytterdörr var nu en hemsk fiende som jag måste gömma mig för. Tyst satt jag kvar på toaletten med bultande hjärta och adrenalinet pumpande likt en drog genom mitt blod. Jag hade väl låst? Plötsligt mindes jag starkt hur jag som liten gömt mig på toaletten när föräldrarna grälat. Jag hade skruvat på vattenkranen och spolat om och om igen för att slippa höra deras sönderslitande elakheter. Där satt jag nu i min svarta värld och ville bara dö. Jag ville försvinna in i mitt eget mörker likt en fladdermus om natten och jag ville aldrig mer komma fram. Dörrklockan ringde igen, uppfordrande och krävandes ett svar. Något ryckte bestämt i dörrhandtaget. Jag svalde min ångest med stor möda och reste mig sakta upp. Jag kunde ju ropa genom brevlådan innan jag öppnade. Kanske var det en vän som kunde hjälpa mig i denna förnedring. Jag trevade mig fram till ytterdörren. Försiktigt öppnade jag brevinkastet och väste:
- Vem är det?
- Isa, är det du? Varför öppnar du inte?", kom svaret efter att först ha ekat genom trapphuset.
- Åh, Henrik, Henrik, vilken tur att det är du! Jag fumlade efter vredet för att öppna dörren och släppa in min älskade vän i nöden. Henrik var som en storebror och ställde alltid upp på en tokig och ångestfylld tjej som jag. Otroligt egentligen, när man tänkte efter ordentligt. Jag sjönk ner i bedrövelsen framför hans fötter beredd att helt överlämna mig själv i hans trygga vård.
-Men Isa, hörde jag hans sammetsmjuka röst, vad håller du på med? Jag lyfte mitt huvud som om jag skulle se in i hans ögon och snyftande fick jag fram:
- Jag är blind, förstår du, blind! Det blev tyst i flera sekunder. Mannen jag tillskrivit de finaste egenskaper i mitt livs svåraste stund började sedan att skratta för full hals. En iskall hand knöt sig nu kring mitt mellangärde och jag svalde torrt. Vad menade han? Hur vågade han skratta åt min olycka. Jag kravlade tillbaka in mot sängen och gömde huvudet i kudden. Det var då jag kände det. Ett skavande kring ögonen och mina fransar som fastnade i något. Jag rullade runt i sängen och kände efter med händerna. Jag drog efter andan så att det säkert hördes i hela huset när jag slet av mig mirakelmasken som jag sovit i. Plötsligt kunde jag se reklamsloganen framför mig. "Som ett moln vilar den över dina ögon och du känner ingenting." Jag kunde också se Henrik där han stod i sovrumsdörren och log. Var det kärlek jag såg i hans ögon, eller var det bara medlidande med en så vansinnigt hispig människa som jag?

Av Iréne Schmocker 09 apr 2001 09:42