Den politiska journalistiken

Tänk dig att det är söndag. Söndag kväll närmare bestämt. Helgens sista timmar och du är hemma. Sannolikheten att du redan här, i ett så pass tidigt skede av texten, har fått en minnesbild av en tv-apparat är, vill jag meddela, ganska stor.

Det är nämligen där, framför tv:n, som mer än halva västvärldens befolkning väljer att förlägga stora delar av sin söndagkväll. Inte med en bok i handen, inte samlade hela familjen runt ett sällskapsspel och inte på bio. Framför tv:n. Och det kan man väl tycka vad man vill om, men jag tror inte att jag har för avsikt att moralisera över vilket medium vi väljer att fördriva vår tid med. I alla fall inte här.

Eller på sätt och vis kanske man kan säga att jag har den avsikten ändå. För jag tycker ärligt talat att det är åt helvete att vi sitter hela söndagkvällarna framför tv-apparaten - men att säga en sådan sak är onekligen väldigt känsligt. Därför väljer jag att gardera mig, som jag nyss gjorde, om det plötsligt skulle visa sig att jag inte lyckas förklara exakt vad jag menar. För - och det här menar jag verkligen - det är ju inte så att jag anser att folk är dumma i huvudet som sitter och tittar på tv. Den uppfattningen hoppas jag verkligen inte att ni ska få. Jag tittar själv rätt ofta, vilket om inte annat framgår av att jag tar mig tid att skriva allt det här. Och även om det nu inte skulle vara något bevis jag kan ju själv mycket väl vara dum i huvudet så säger det förhoppningsvis någonting om mitt uppsåt.

Men, för att nu försöka vara koncis, den tes jag har och tänker driva fortsättningsvis i denna text lyder så här: Folk som gör tv är dumma i huvudet.

Lite bryskt kanske, men i princip är det så. Över huvud taget journalister är faktiskt rätt korkade i allmänhet.
Ta de redan nämnda söndagkvällarna som exempel. Två av de mest sedda programmen är Sportspegeln och Packat
och klart. Det första är ett väletablerat och oomtvistat program, det andra är en halvtimmes annonsplats för researrangörer i statlig publicservice-tv.

På ytan är åtminstone Sportspegeln väldigt oskyldigt. Det handlar om människor som springer, studsar eller någonting annat lika roligt. Ingenting fel med det, vi måste ju alla få göra det vi tycker är kul. Men det finns ändå en uppenbar skillnad mellan dem som porträtteras i tv på söndagkvällarna och dem som går ner till, säg, simhallen ett par kvällar i veckan: de i rutan har idrottandet som jobb.

Deras yrke är att ett par gånger i veckan försöka bevisa att de är bättre än andra på just den aktivitet som de sysslar med. Och förstå mig rätt nu - jag tycker inte att just det är fel. Idrottarna får tävla hur mycket de vill, så länge det gagnar antingen dem som utövar sporten eller de som tycker det är roligt att titta på. Men den sammanhållande länken - tävlandet - ger onekligen programmet en politisk inramning.

Självklart är det inte heller något problem att program är politiska, så länge de som gör dem är medvetna om det. De journalister som arbetar på Sportspegeln verkar emellertid inte vara det. De kan säga saker som att Per Elofsson tog VM-guld på grund av sin "speciella vinnarinstinkt" och säger du en sådan sak, i tv inför ett par miljoner tittare, så bör du fanimig vara medveten om att det är en politisk åsikt du förmedlar. Tittarna måste få veta det, oavsett hur oskyldigt sammanhanget i övrigt är.

Detsamma gäller Packat och klart, som under namnet av reseprogram sprider politiska åsikter varje söndag. Det kan handla om så enkla saker som att skämta om historiska platser där viktiga, och i allra högsta grad politiska, händelser har utspelats förr i tiden. Det kan räcka för att ta ställning och det kan hända utan att någon märker att det har hänt.

Och det här är som sagt bara två exempel.

Ekonomijournalistiken behöver vi så klart inte tala om, den är för uppenbar, men även i övrigt är det så att du under det skenbara namnet av resejournalistik, sportjournalistik eller nöjesjournalistik får ta del av politiska åsikter som finns där av en enda orsak: objektiviteten.

Journalister är självklart människor som du och jag i största allmänhet. De är inbegripna i politiska diskussioner på sin fritid, de funderar över vissa ideologiska spörsmål. Några går till och med och röstar vart fjärde år. I sitt jobb förväntas de emellertid glömma bort detta och förmedla världshändelserna ur en objektiv synvinkel. De som skriver om resor, sport eller nöjen och har som yrke att formulera åsikter om dessa ämnen "res dit", "läs om den här popstjärnan" osv. är enligt de etiska regler de arbetar under förhindrade att sprida egna åsikter om någonting annat.

Så vems åsikter blir det då de sprider?

Jag kan säga så här: ja, jag är socialist. Läs det här så läser du en text av en vänstermänniska med vänsterradikala åsikter. Men det är inte riktigt poängen. Jag ska självklart inte behöva berätta exakt var jag står på den politiska skalan varje gång jag skriver en text. Däremot måste jag själv vara medveten om det, liksom jag måste vara medveten om det politiska som genomsyrar i princip allt som jag väljer att återberätta, alternativt skapa.

Objektivitet existerar inte i den mening som journalister försöker hävda. Begreppet finns över huvud taget enbart för att dölja det faktum att det som sprids är makten och de mäktigas åsikter. Lagen anses av medierna vara ett obestridligt faktum, en sorts naturlag. Bryter vi mot den får vi därför räkna med att omedelbart hängas ut i media. Någonstans tycks de ha glömt att det faktiskt är människor som har skapat lagen. Människor med åsikter. Sedan kan jag ju tycka att de här människornas åsikter, och deras lagar, är rätt och riktiga, det är ju en sak. Men om jag som journalist inte funderar över om det, exempelvis, är omoraliskt och fel att köra bil snabbare än de hastighetsbegränsningar som finns uppmålade på skyltar utefter vägarna, så kan jag ju inte skriva en artikel och hävda att den som har gjort det är en brottsling.
Gör jag det så blir jag ingenting annat än ett simpelt språkrör, en megafon för makten.

Så vad vill jag då? Vad är min agenda? Ja, jag vet inte om jag vill så mycket - snarare är det väl så att jag önskar. Jag önskar att människor i allmänhet borde få tid att tänka och läsa lite mer. Ges möjlighet att sålla i utbudet. Men jag önskar framför allt att journalisterna skulle börja om från grunden, med fråga nummer ett. För vad var det egentligen som fick dem att välja detta yrke från början?

Av Filippa Näslund 06 apr 2001 10:02