Akademisk snobbism

När jag gick i högstadiet hade jag en lärare i svenska som är den bästa lärare jag någonsin haft. Han var engagerad, nyfiken och han hade en förmåga att lyssna och vara närvarande som gjorde att jag kände mig delaktig. Han såg var och en av oss och fick alla att bli delaktiga. Han brann också för det han ville lära ut och besatt en enorm mängd kunskap.

Han sa, att förmedla kunskap ska vara som att öppna en dörr och sedan ställa sig åt sidan. Han brukade också säga att han var där för vår skull.

När jag 10 år senare läste språkvetenskap på Göteborgs Universitet, mötte jag i de flesta fall hans motsats. Visst fanns det de som brann för sitt ämne, men förmågan att få mig att känna mig delaktig var obefintlig. Där verkade det mer handla om att förstärka egot och de egna uppfattningarna om vad som var det "rätta".

Vi var där för lärarens skull och alltid stod det en lärare i dörröppningen.

Lektorer, prefekter och doktorander var mer intresserade av att tala om de antal artiklar de hade fått publicerade i de vetenskapliga skrifterna, än att få oss att förstå. Ibland kunde jag titta lite vädjande på min granne; "Fattar du någonting av det här?", men väldigt sällan var det någon av oss som vågade ställa våra frågor om det ens gavs utrymme till det. Då skulle vi avslöja oss som ointelligenta och mindre vetande.

När väl någon vågade ifrågasätta eller ha en annan åsikt var det aldrig någon lärare som sa; "Det där var intressant, det har jag aldrig tänkt på". Oftare ville de gå in i en ordstrid som gick ut på att ha rätt och att aldrig sänka garden.

Det var som om många av de lärare jag mötte på universitetet studerade vetandet för vetandets skull. Och att kunskap är något man behåller för sig själv eller för sina närmaste kollegor. De artiklar de skrev och publicerade var för det mesta så pompösa och pretentiösa att ingen "vanlig dödlig" förstod dem. Vilket onekligen verkade vara ett av syftena med artiklarna.

Själva kärnan i begreppet akademisk snobbism, handlar om det sneda förhållningssätt till de som ska ta emot budskapet, till begreppet kunskap och till lärandet som ska ha en långvarig effekt.

En sak jag lärde mig på Göteborgs Universitet var att det i många fall inte handlade om att försöka klargöra saker för åhörarna och verkligen få dem att förstå, utan att, som lärare, befinna sig i den akademiska hierarkins toppskikt.

Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan varför kontakten mellan lärare och mig blir mer och mer obefintlig ju högre upp i de akademiska kretsarna jag befinner mig.

Vad är kunskap värd om den inte går att förmedla till andra?

Mitt svar måste bli; Ingenting!

Av Per Poulsen 05 apr 2001 16:40