Förtvivlade barn behöver förbannade föräldrar

De flesta av oss är fyrtiotalister. Vi är de sista priviligierade. Vi ser och hör och skvallrar om våra iakttagelser när vi träffas på gatan, på jobbet. Några av våra reflektioner torde vara tankeväckande...

Varje gång vi möter en likasinnad orolig förälder, börjar vi: Finns det ingenting vi kan göra? Jaså, du känner också motståndet? Va, reagerade ingen? En obehörig lärare till? Har hon slutat, hon som var så duktig? Vill din också byta skola? Och han, lät de honom gå kvar trots att han drog kniv? Och vad ska hon göra som inte kommer in på gymnasiet? Jaså, hon får socialbidrag. Va, har hon gått utan sysselsättning i sju månader, bara för att hon inte fyllt arton? Och så vidare... Vi skakar på huvudena och sörjer. Vår trygga tro på auktoriteter har bytts ut mot en rasande misstro. Hur ska det gå för våra barn? Dem vi älskar, dem vi trodde skulle få den bästa tänkbara utbildningen... Vad blev det av vår tillit, är det bättre i ett annat land?

Vi är det sista överlevande med den gamla studentexamen i ryggen, en utbildning på sextiotalet, som gav oss modet att kämpa för solidaritet, demokrati och vidareutbildning. För oss var det naturligt att först studera, sedan leva ut våra vilda ambitioner. Efter oss kom 70-talets gränslösa grupparbeten och fria val. Tillspetsat kan man hävda att idag hyllas det vilda först, sedan måste vildingarna tämjas med vuxenutbildning och aktivitetsgarantier eftersom de tillåts vandra genom grundutbildningen i ett vakuum av valfrihet - åtminstone en fjärdedel. Har landet råd med detta resursslöseri generation efter generation? Kan det vara en av orsakerna till att dyrbara konsulter måste anlitas vid behov av förnuftsmässig problemlösning och krishantering?

Vi iakttar en ökande skara yngre maktinnehavare som påstås ha pedagogiskt inflytande på våra skolbarn. Ständigt kretsar våra samtal kring potentaterna. En efter en tystnar vi, allt eftersom våra barn befrias från skolans nätverk. Först när alla telningarna har sluppit ut ur garnet, vågar vi öppet erkänna vår förtvivlan. Skolmaffian har då redan hunnit sätta sina spår: våra barn har blivit deras aningslösa offer. Vilken förälder har mod att kritisera skolvärlden inför risken att hans barn blir betraktat som den som har sån besvärlig förälder e d?

Jag är en förälder som fortfarande har tro på ungdomens rätt att få hög kvalitet på livet. Jag har i min enfald trott att skolan aktivt ska vara medansvarig i träning av mitt barns förvärvande av baskunskaper, sporra varje elev med kontinuerlig uppmuntran till att bli en ansvarsfull samhällsmedborgare. Skapa en vuxen som kan formulera både önskemål och kritik, värna om demokratiska rättigheter och skyldigheter samt leva utifrån etiska grundprinciper som omfattar samvetsfrågor, individuell förmåga och samhällsförbättringar.

Innan barnet börjat skolan kan jag som förälder utöva viss auktoritet. Jag lär barnet dag för dag att skilja mellan mer eller mindre lämpligt alternativ i olika situationer. Daghem och förskolor hjälper till. Ett acceptabelt beteendemönster utvecklas som möjliggör barnets vidare utbildning i grupp i grundskolan.

Sedan börjar en långsam process av nedbrytande effekter, som tillåts kulminera på högstadiet: barn som ostraffat får föra fram starkt nedsättande omdömen; skolkande, skoltrötta, asociala fenomen får cirkulera fritt under floskler om "tonåringars frihetsbehov", "identitetskriser", "skoltrötthet" och "sexualdrift" - vad värre är, dessa stjärnskott får fritt utöva sitt inflytande på lättpåverkade svaga kamrater. Och Socialstyrelsen hjälper medvetet till, jag får som förälder inte avgöra om min dotter är medicinskt kapabel att inta p-piller utan risk för individuella biverkningar, jag har ingen rätt att avgöra om mitt minderåriga barn ska bli förälder eller ej - men skyldigheten att acceptera beslut som fattas över mitt målsmannahuvud tvingas jag till. Glöm föräldraauktoriteten, leve oansvarigheten och glöm konsekvenserna - låt konsumentkarusellen snurra på, så tjänar tanklösheten på ignoransgungornas parkettplats.

Är det inte konstigt att s k plugghästar inte tycks lida av samma syndrom? Ojdå, jag glömde - studiebegåvade elever tycks akta sig noga för att bli folkvalda politiker att döma av anslutningen till de politiska ungdomsföreningarna och absolut för ansvarsposter i vissa ledande partier.

Plugghästar som undgår utslagningen väljer ofta att emigrera efter avslutad utbildning fortfarande konkurrenskraftiga tack vare studieresultaten eller satsa på en expertkarriär. Många har blivit så mobbade i skolan att de absolut inte vill sätta barn till en värld som föraktar kunskap och jungfrulighet.

De skoltrötta å andra sidan uppmuntras i ungdomstidningar och på sexmottagningar till att leva ut sina ohämmade behov, applåderade av avtrubbad pedagogisk personal. Det gör väl inget om de kära ungdomarna skriker "jävla hora" till läraren, man måste ju förstå vilka starka behov de skoltrötta har av att avreagera sig. Och förresten, efter en mild tillrättavisning ångrar de sig säkert, det säger deras lärare, som för länge sedan givit upp alla ambitioner om styrning. Han har ju själv blivit avtrubbad efter att sällan få medhåll: barnets föräldrar jobbar livet ur sig för att klara barnets behov av materialistiska jämställdhetskrav och orkar inte bry sig läraren själv har samma helvete hemma med sina anhöriga, ordningsmakten är överbelastad, barnavårdsnämnden ett minne blott, socialvården konkursmässig och politiker är fullt sysselsatta med att debattera eller lugna väljarna, till och med ajournera obekväma beslut som skulle kunna eliminera deras välfärd på toppen - och inte får man sätta gränser hur som helst. Man är ju rädd för ett knivhugg, en bruten arm, sönderslagna fönsterrutor och nedbränd skola.

Ungdomsgängen lurar i källargångar och parkeringshus; nästa gång kan det vara lärarens barn som rånas. Vem ska ta över respektbristens misär - är det demokratins fall som nu odlas i den kravlösa nyordningen? Leder vår höga toleranströskel till en trappa av rop på hemundervisning, friskolor, minoritetsgrupperingar och fundamentalistiska regelverk?

Är det bara jag som vill se kraftiga sanktioner från skolans sida, om mitt barn inte respekterar sina lärare och sina gelikar? Låt mig åtminstone arbeta för att minska orsakerna till föraktet i elevkommentarer som "skolan skiter väl i hurdan jag är", när läraren kommenterat mitt barns respektlösa uppträdande med "vi har förlåtit henne - hon ångrar sig ju" och tyckt att jag var orättvis mot barnet, när jag föreslagit att läraren och jag i samråd skulle kunna åstadkomma en allvarligare markering.

Är det bara jag som ber om en total förändring av behandlingen av skolbarn för att slippa sörja över att 1/4 blir utslagna med underkänt i basämnena vid sexton års ålder? Jag har en dröm: en skola som tar till vara varje barns intuitiva begåvning från början med en speciellt intensiv satsning på varje barn som flyttar till Sverige: daglig logopedträning, svenskträning, etikundervisning - allt för att stärka varje individ inför vuxenlivet oavsett kulturella skillnader.

Fördubblade resurser till varje elev i början av skolstadiet leder till minimerade kostnader längre fram, det borde vara en självklar ekvation - kanske är det dags för lektioner i konsekvenstänkande för samtliga myndighetsutövare i Sverige? Det kan väl inte vara så att den ökade segregationen på skolstadiet är medvetet skapad för att hylla jantelagen och dess adepter av en lydig befolkning, som i brist på kunskap okritiskt accepterar att låta sig styras av demagoger och despoter?

Varför inte låta skoltrötta sexpartajande sötnosar få gå i familjeskola och lära sig ta ansvar för sina parningslekar, så att födelsestatistiken i landet blir en ny livskvalitetstrend?

Den sammanlagda expertisen bör väl omfamna allt barnalstrande som en välkommen utveckling ut ur arbetslöshet och in i ett socialt sammanhang med uppmuntrande socialvård som predikar barnens rättigheter till familj och med extra stöd till tonårsfamiljer - som därmed skulle bli en ny stark konsumentgrupp - arbetslösa trettiotalister och fyrtiotalister skulle därmed också få en ny stimulerande sysselsättning att bejaka med stöd till en ny generation, i stället för att stillatigande åse sviktande födelsetal och potentiell baglady-tillvaro den dagen pensionspengarna försvunnit i horisonten.

Varför är så många rädda för långsiktiga konsekvenser som blir de mest lönsamma i livsprocessen?

Visst finns det alternativ - vårt nuvarande samhälles ungdomsperspektiv kanske tillfredsställer alla dem som gett upp för att nöja sig med en plats i äldreomsorgens skuggsida - men jag vill inte tillhöra en utdöende elit.

Av Els-Marie Ericsson 28 mar 2001 13:41