Besatt av John Lennon

Jag förbannade det faktum att jag fötts två årtionden för sent - herregud, jag hade ju bara tillåtits samexistera med Beatles i ett drygt halvår!

Man fick bita i det sura äpplet och skrapa ihop plattorna nu - tio år efter att sensationen upplösts. Jag hade nyligen börjat botanisera bland de fyras respktive soloskivor, och den store idolen var John Lennon. Han såg ballast ut, han gjorde de bästa låtarna, och han var alldeles lagom uppkäftig för att imponera på en finnig och blek elvaåring på väg in i puberteten.

John hade varit borta ur rampljuset en tid hade jag förstått. Det enda jag upplevt av "ny Beatlesmusik" var Paul McCartneys balla video till Coming Up, när det började tisslas och tasslas om ny Lennonskiva. Och den dagen då Just Like Starting Over nådde skivdiskarna hängde jag på låset. Jag gick hem och lyssnade på den underbara comeback-singeln så till den milda grad att jag glömde det avtalade biobesöket med farfar.

Strax därpå dök LP:n Double Fantasy upp, och jag minns den dagen lika mycket för musiken som för den ljuvliga doften av nytryckt skivomslag... En underbar tid hade vi
tillsammans, John och jag.

Ridå.

- Danne, John Lennon är död!

När jag kom insläntrande lite för sent till skolan den nionde december 1980 var jag tydligen den enda i klassen som inte kände till nyheten.

- Ja, det stämmer, John Lennon har blivit skjuten, sa magister Bo Peterzon jo, han stavade så.

Chock. Förvirring. Tystnad. Och så - i ett desperat försök att verka oberörd - kläcker jag ur mig:

- Det spelar ingen roll. Jag gillar ändå Paul McCartney nuförtiden.

Läs Nya Testamentet om Petri trefaldiga förnekelse av Kristus, och ni förstår hur jag kände mig efter detta fruktansvärda svek! Jag har aldrig riktigt förstått vad som fick mig att säga just så.

De första veckorna efter mordet var en konstig tid.

Förskräckelse över hur en människa kunnat göra något sådant mot min stora idol, men samtidigt gick mediadrevet. Varenda tidning hyllade Lennon, sida upp och sida ner.

Veckotidningar från Newsweek till VeckoRevyn gav ut specialnummer, musiken spelades i radion dygnet runt eller kändes det bara så?, TV-program snabbredigerades, och den 28:e december visades Beatlesfilmen Help i svensk TV. En bokstavlig guldgruva för den extremt vetgirige och fixerade elvaåringen.

Åren gick. Pojken blev tonåring, tonåringen blev man. Musikaliska influenser avlöste varandra, men alltid stod han där som den obestridlige kungen - John Lennon. Och ilskan över mordet vägrade låta sig tyglas.

Vad kom vi aldrig att få höra? Double Fantasy var en ganska sockersöt historia, men med posthumt utgivna låtar som Serve yourself och Nobody Told Me tycktes John vara på den rätta ettriga stigen igen. Och vilka konserter var det vi missade? John hade långt gångna planer på att åka på turné - det skulle blivit hans första sedan 1966. Och vem vet - kanske hade Beatles återförenats, åtminstone för ett par framträdanden?

I december förra året skrev mången krönikör hur "vi minns John för den odödliga musik han hann göra under sin livstid", och visst är det så. Men jag kommer alltid att vara förbannad för den musik vi INTE fick höra.

Det är nämligen så att John Lennon var bäst. Och coolast.

Av Daniel Reichberg 28 mar 2001 14:06