1987 del 2

Vi tillhörde alltså en mycket tydlig subkultur som byggde vallar mot omvärlden såsom subkulturer tenderar göra. Man vältrar sig i sin egen identitetsbekräftande verksamhet, förlorar det mesta av förmågan till självdistans, i vårt fall genom att söka upp alla obskyra syntgrupper vi kunde hitta, som en dammsugare suger i sig dammråttor. Mest förvånansvärt var hur förlåtande man kunde vara mot ibland mycket tydliga brister i det musikaliska hantverket, bara de hade rätt instrumentering och image, det vill säga syntar, trummaskin och grötigt distad och burkig sång. Artisterna var ibland inte ens utgivna på skiva, utan cirkulerade i demokasettform.

Eftersom det aldrig fanns några akustiska inslag i musiken blev ljudkvaliteten i de flesta fall uthärdlig, till skillnad från musiken i sig. Så småningom blev hela vår musikuppfattning komprometterad av denna anstormning av audiell dynga som likt flytgödsel rann ut från våra högtalare. The Neon Judgement, Klinik, Pankow, Borghesia, Finitribe, The Cassandra Complex, Trisomie 21, Cabaret Voltaire, Psyche, Frontline Assembly, Spock, Cat Rapes Dog. Och à;GRUMH... Say no more.

Säg vad i herrans namn kan attrahera unga hormonstinna subkulturella män till en popgrupp bestående av två belgiska bögar som trakterar plastiga syntar? Och som konsekvent vägrar utnyttja någon annan sampling för basgångar än ett hårresande slapbasljud, som förmodligen är förprogrammerat i synten/samplern redan när man köper den. Den som någonsin blivit utsatt för dylikt har med fasa insett de höjder av omusikalitet det medför. Våra belgiska vänner sjunger dessutom sådär ocharmigt falskt och med ett gräsligt engelskt uttal. Deras version av Pink Floyds "Another brick in the wall" är en sanitär olägenhet, där den nämnda slapbasimitationen frenetiskt spelar en tillagd staccatobasgång, helt upphuggen så att bara onaturlig keyboardattack blir kvar i ljudet. Vad som kan sägas till à;GRUMH...s fördel är att deras logotyp, en cirkel inskriven i en liksidig triangel, är rätt hyfsad. Mycket mer är det inte.

En bidragande anledning till att jag tyckte om à;GRUMH... var nog att de var "politiskt korrekta" i mina ögon då de var tydliga antifascister och verkade ha en självdistans som man så gott som aldrig finner i insnöade subkulturer. Kan till exempel någon ens med den livligaste fantasi föreställa sig ett norskt blackmetalgäng med minsta antydan till glimt i ögat?

Subkulturers föreställningsvärldar är ofta så beskaffade med sina bilder och ikoner att självdistans faktiskt blir nära nog en omöjlighet. I självdistansens mer objektiva ljus är risken för upptäckt av det egna löjet alltför överhängande. Iklädd en uniform med ridbyxor, poliskoppel och långrock eller med de norskes "corpse paint", det vill säga likliknande ansiktsmålning i svart och vitt för att framhäva sin avgrundsondska, ligger det nog inte inom de möjligas gränser att lyckas se på sig själv utifrån utan att skämmas ögonen ur sig för sitt eget löje. Kryddat med lite självförnedring förstås.

Nåja, fascinationen för à;GRUMH... och andra blev lyckligtvis inte alltför långvarig. Mot mitten av gymnasiet hade det mesta av synthysterin avsomnat, då Stone Roses och något senare Nirvana bland andra stod och stampade i farstun, pockande på uppmärksamhet.

Depeche Mode besökte nyligen min hemstad Göteborg. Jag hade inte tänkt gå och hade därför inte köpt biljett i förväg. När väl kvällen för evenemanget kommit ångrade jag mig plötsligt i ett anfall av nostalgi, tog min cykel och trampade i hällregnet mot Scandinavium. Jag räknade kallt med att någon svartabörshaj hade förköpt sig på biljetter. Så var nu inte fallet, utan jag sällade mig för en liten stund till klungan av människor som stod utanför arenans insläpp och kastade utforskande blickar på varandra och förbipasserande i ett sista hopp om att få en biljett. Trots att arenans innanmäte var till bredden fylld av människor kändes det väldigt öde utanför. Jag insåg att det var kört ungefär i samma stund som ett svårdefinierat men mycket välbekant muller höredes inifrån den stora orangea byggnaden. Å ena sidan hade det utan tvekan varit roligt att se dem igen. Se den numera drogfrie David Gahan svänga med höfterna på karakteristiskt förförarmanér. Å andra sidan har jag ju det autentiska minnet inlindat i tio års nostalgisk aura intakt. Från en tid i mitt liv då en konsert definitivt inte bara var konsert utan mycket mer. Så jag cyklade lojt iväg ut i regnet för mot andra mål.

Så. Nu har jag biktat mig. Med lättat hjärta tackar jag för mig.

Av Christoffer Dahlgren 28 mar 2001 10:58