Hollywood tur och ingen retur

Hollywood är också några vita bokstäver på en kulle, världens bästa branding av ett område i öknen och... mitt nya hem. Norra Hollywood för att vara lite mer exakt.

Ingen tjusig stadsdel där mexikaner vattnar gräsmattan och svenska au-pairer vallar barnen när herr och fru producent, regissör eller skådepelare har "möten". Det vill säga äter sallad för endast 250 kronor på restaurang med havsutsikt.

Nix, norra Hollywood är ett så kallat blandat område där både svarta och vita trängs i mataffären. Helt vanliga människor som inte vill gifta sig med en miljonär på TV eller se sig själv utröstas från bästa sändningstid. Inte helt olikt Sverige, bara lite extremare och lite soligare.

Jag är utvandrad, kanske för alltid eller bara för ett par år. Som en modern Kristina Utvandrarna har jag
åtminstonde valet att flytta hem, det hade inte hon. På
visitkortet står det journalist, i huvudet skriker det hjälp. Hur ska man ge nyanserad bild av ett land där allt är XXL?

Första uppdraget. "Jag tar bilen", säger jag lite kaxigt,
slänger igen dörren och känner hur svetten börjar rinna.
När jag kör ut på den femfiliga motorvägen dunkar hjärtat
olovligt snabbt i bröstet. Försöker hinna läsa skyltar, går
inte, plötsligt har de fem filerna blivit åtta och jag har ingen aning om var jag är.

Korsning, världens största, som så mycket annat här. Kommer helskinnad ut på andra sidan bara för att upptäcka att jag är i ett "bad neighbourhood".

Stannar, måste leta i kartan, känner skuggorna stryka kring
bilen, eller är det bara i min fantasi? En ska bort, och det är jag. Letar, svettas, rubriker som "drive-by shooting" och "svenska dödad i East LA - ingen visste vad hon gjorde där" flimmrar förbi.

Till slut -utmattad - kommer jag hem och sätter på teven. Rachel, Phoebe och Ross möter mig i rutan, mina "Vänner". Är de riktiga vännerna en kontinent och ett hav bort, får man hitta nya.

I Amerika uppfylls drömmarna om du är vit, gärna lite
konservativ, helst har ett schysst startkapital och inte "takes no for an answer". Ja, ja vi har hört det förut, och som vanligt är det inte hela sanningen. Här, i ett myller av motorvägar där varje resa är en adrenalinkick och himlen är taket, enligt reklampelarna eller ett dot.com bolag om du så vill, hittar jag hjältar. Sådana som sökte drömmen som presenterats för dom från bioduken i Eslöv, Eskilstuna eller kanske Västerås. Tjejer med enkel biljett till Hollywood.

Överlevare.

Vi kan kalla henne Veronika. Hon ville dansa, hade alltid
dansat, nu ville hon göra det på riktigt. Gick på auditions,
först som svensk, vågade inte göra något häftigt när det var
dax att improvisera. Men lärde sig att släppa allt, kom långt, väldigt långt, var inne på sista audition för att få dansa bakom Tina Turner.

Too short! Dont call us. dörren smälls igen. Ut på gatan med de övriga 99. Måste fixa visum. Drar till Las Vegas, gifter sig med en kompis. Träffar mannen i sitt liv, blir med barn, han vill inte vara med längre men gärna ha vårdnaden. En polis knackar på med meddelandet "see you in court". Precis som på bion i Eslöv. Veronika slåss för sin överlevnad och sin dotter.

Hon är inte direkt ensam, en promille vältrar sig i överflöd, resten hoppas, undrar och går på auditions.

Hollywood, mitt nya hem.

Av Johanna Litsgård Larsson 26 mar 2001 10:51