Gekaufen macht Freiheit!

Den senaste tiden så har debatter rasat om den nya semiglobala ekonomins orättvisor och dess motståndare Attacrörelsen. Klart är att globala frågor har kluvit olika politiska skaror och schatteringar i två delar.

I dag återfinns såväl globala samarbetsförespråkare och anakronistiska global/EU-motståndare i både extremhögern och extremvänstern. Kanske "Bevara Sverige Svenskt och rött" kan vara något för denna grupp.

Bland de som deltar i den globala ekonomidebatten och som verkar globalt så finns det en likhet och ett huvuddrag även här oavsett ekonomisk ståndpunkt:

Habegäret.

Denna kraft finns i oss sedan dag ett och är en del av självbevarelsedriften.

Vid dag 9125 så yttrar den sig som ett maniskt inhandlande av detaljvaror som inte behövs. Detta kallas passion och livskvalitet av en del och "Strategi för att slippa känna något" av undertecknad.

Denna kraft yttrar sig även på ett indirekt och paradoxalt sätt i dag:

Just i Sverige där vi i årtionden haft av ett problem att hävda oss som individer så har vi en vana att legitimera våra argument i grupp. "Vi tycker si, vi tycker så eftersom det är vi som tycker så gills det mer".

Utöver det har vi lärt oss att egoism, självkärlek är något fel och fult och jämställs med roffarmentalitet. Så det inte konstigt att vi har fått en stor klick människor som, självutplånande, påstår sig kämpa för alla andra människors rättigheter och plånböcker. Det är ett faktum att det ibland är lättare att bry sig om andra än sig själv.

Det är möjligt att 60- och 70-tals vänstern var alltför dogmatisk och seriös dygnet runt och inte bejakade sina egna och mänskliga sidor. Kanske var det detta som fick lågan att slockna och alla klasskämpare att varva ner och skaffa hus, sommarstuga och aktieportfölj under 80- och 90-talet.

Klart är att med facit i hand så drivs även önskemål om fördelande av egoistiska värderingar och habegär. Dom blir en aning mer direkta vid högre ålder då både erfarenheterna, självinsikten och plånboken växt.

Vänstern i den mån man kan kategorisera poler i denna fråga jobbar efter en gammal förlegad idé att det finns en viss mängd välfärd att fördela i världen. Attacrörelsen dock är mer än bara vänstermänniskor, men det är just kraven på avskrivning av skulder, tvångsfördelning, u-hjälp och andra allmosor som låter idel bekant.

Om fördelningsförespråkarna slänger bort sina liv med att springa in i en gammal salongsradikal rävfälla så är det ingenting mot den strutsmentalitet som just fria marknadsfundamentalister sitter fast med:

I stället för att bekänna att casinoekonomins frukter är goda att äta för just dom och njuta av de tillgångar som den ger så predikar man inom sina kretsar att den "fria" marknadsekonomin är medicinen för jorden. Flaggskeppen heter Taiwan och Sydkorea.

Dessa länder anpassade sig snabbast till marknadsekonomi och har därför höjt sin levnadsstandard, heter det.

Jag läste nyligen fragment av ett Atlas från ett amerikanist institut och som tragiskt nog publicerades i Expressen.

Det är AAAS American Association for the Advancement of Science som publicerat en Atlas-bunden global undersökning över hur människor påverkar naturen och nyttjar dess tillgångar. I denne orgie av statistik så går det även att läsa om utbildning, arbetslöshet och ekonomi. Utöver en del skrämmande rapporter över tillgång på dricksvatten kan man läsa att Taiwan och Sydkorea genomsnittliga konsumtion per skalle ligger mellan 4 000 och 8 000 spänn per år. Med andra ord: I samma region som 50 procent av Afrikas stater.

Självklart. Eftersom dessa länder har en annan prisbild, arbetsmarknadspolitik och inflation men är det just inte därför dessa länder är en nyttig ekonomisk länk för oss i väst?

Det är beklagligt att Expressen just valde att belysa de globala orättvisorna genom att titta på hur mycket man konsumerar. Detta typiska västliga perspektiv är nämligen begränsat. Skall livskvalitet ha konsumtionssiffror som måttstock?

Det kanske mest bisarra och paradoxala med ovanstående betraktelse är just att Taiwan och Sydkorea under 50- och 60-talet erhållit enorm finansiell hjälp och från USA.

De förhatliga "allmosorna" tycks fungera, men hur långt?

Sanningen är att det inte finns någon medicin för världens problem. Länder och regioner får hitta sin egen väg men även nyttja den globala stigen för samarbete. Hjälp behövs alltid men det finns ingen paketlösning eller en metodik.
Ökat bistånd och avskrivning av statsskulden till exempelvis Sudan skulle innebära att vapen inhandlades och en gammal glödande konflikt blossar upp och det förhatliga Nato/FN får:

a. Likgiltigt titta på under tiden människor dör eller:
b. Lägga sig i med sin världspolis för att roffa åt sig naturtillgångar.

Marknadsekonomi är inte riktigt det Madagaskar behöver med sin höga barnadödlighet och AIDS-epidemi.

Någon gång så behöver vi samarbeta och hjälpa varandra mer. Vi kommer inte ifrån det eller det faktum att vi alltid vill ha mer.
Vi är dock inte så olika som vi vill tro!

Sourze har nyligen haft debatt om Palme och jag skulle vilja runda av med ett citat från en annan mördad statschef med tvetydigheter i bagaget:

"We all breathe the same air
We all care for the future of our children
And we are all mortal"

JFK

P.s.
Just Expressen hade nästan fått mig att tro att muslimska män gillar att slå sina kvinnor, skjuta av sina nyvåldtagna döttrar, Brassa av AK-47 i himlen till hyllningar av Allah. Samt att dom helt missade att beylsa det folkmord som pågått i Sudan eftersom sudaneser inte har något massmedialt värde.

Källförteckning:
AAAF: Länk: aaas.org
Elaka muslimer Länk: expressen.se

Av Stefan Holmqvist - SHQ 19 mar 2001 11:50