Minnen

En liten kort novell om ett barndomsminne.

Jag kunde inte fånga hologrammet på väggen, motivet försvann när min blick följde kroppen tillbaka ned i sängen. Tryggt förvarad under täcket kröp jag en bit länge in, klängde mig fast vid din andedräkt som luktade sött. I den värmen somnade jag, och vaknade inte förrän det var kallt, och tomt.

Jag gick på upptäcktsfärd, eller snarare kröp runt på golvet i lägenheten, granskade varje centimeter av golvet, små prickar lite över allt som jag låtsade vara städer. Knastar, sa du, knassar, sa jag och döpte varje knass med stor fantasi. Jag var tvungen att rita upp varenda prick på ett papper, så jag skulle komma ihåg vad de hette. Sedan flög jag över det stora landskapet, till ljudet av radion i fönsterkarmen. Vinkade åt alla människor, och alla de vilda djuren som gick på ängarna och sökte mat. Några insjöar fanns det också, som jag strök handen mot, de luktade sött. Jag gick upp i sängen igen, och guppade fylld med drömmar på din mage.

Du låg kvar i sängen och sa åt mig att gå ut, men jag gick inte ut. Traskade istället iväg till köket, och gömde mig i en garderob. Där var mörkt och lyhört. Om jag lyssnade riktigt noga, kunde jag höra hur du vände blad i boken, tyst. En harkling och jag visste att du levde kvar. Ibland gick du upp, vinglade omkring i lägenheten. Sökte tystnad, sa du. Oftast slutade sökandet i det förbjudna rummet. Där bara du fick gå, ingen annan, ingen alls. Där inne kunde du stanna hur länge som helst. Om jag blev hungrig fick jag ta något i kylen, sa du. Men jag blev aldrig hungrig, var bara trött och ville sova. Och inte fanns det något i kylen, förutom det evigt brinnande ljuset, och en sval mild kyla.

Jag lyssnade uppmärksamt, ville veta allt. Jag försökte kika in genom dörrspringan, men allt var bara mörkt. Radion stod på i köket, ett blad vändes. Jag visste att ljudet skulle komma snart, det ljudet jag inte kunde uppfatta. Det ljudet som du flydde från. Dina suckar, jag hörde det på dina suckar. Jag visste, att det var nu eller aldrig.

En djup suck, jag samlade mod. Ett blad vändes, jag tryckte försiktigt ned handtaget. Tystnad, jag stod orörlig, höll andan. Kunde känna min puls, fort, fort, fort. Dörren gick upp, gnisslade inte. Tyst och smidigt öppnade jag dörren. Tryckte mig mot den vita färgen, kunde stå rak under det guldfärgade handtaget. Tyst, tyst, tyst. Sökte ljusknappen, fann den. Skulle jag våga? Det luktade sött.

Rummet lystes upp, ett lyckorus genomsyrade mina ben, min mage; mitt ansikte möttes av tusentals färger, miljontals färger. Röda flaskor, vita flaskor, flaskor av alla sortens färger stod uppradade på golvet. Gröna flaskor, bruna flaskor, som var mindre än de på golvet, stod och trängdes på hyllorna. "Om solen nått in hit, skulle det vara vackrare än självaste regnbågen", tänkte jag. Jag somnade på golvet, denna gången behövde jag inte gnugga mina ögon för att se färger. För att somna. Jag såg de ändå, överallt.

Jag vaknade av stegen, de irrande, stela stegen som panikartat gick av och an i lägenheten. Plötsligt stannade de upp, följt av en intensiv tystnad. Av den tystnaden blev jag tvingad att förstå vidden av mitt brott. Det var ju din plats, din hemliga plats, som det var förbjudet att upptäcka. Du hade ju sagt åt mig att det var förbjudet att gå in; totalt, absolut förbjudet. Men jag gick in ändå, fast det var förbjudet, kanske därför. Och så vackert det var. Om jag själv fått välja skulle jag stanna kvar där för evigt, men själv får man aldrig välja. Denna världen är bara sådan.

Jag öppnade dörren, kikade ut, det tog tid för mina ögon att vänja sig vid ljuset, hallampan stod tänd. Jag blundade och mitt i mörkret syntes en rödgrön prick. Jag tittade på pricken som sakta tynade bort, lämnade mig kvar i mörkret tills jag förmådde se igen. Just då kom du, snabba steg som kom närmare och närmare. Du stannade upp när du såg mig stå i dörröppningen. Jag såg på din haka när munnen öppnades och stängdes sakta igen. Jag fann den väldigt lustig, började skratta inom mig, men till det yttre var jag allvarlig, till det yttre var jag allvarlig och tyst. "Helvete", mumlade du tyst, men "helvetet" studsade hårt mot väggarna och ville inget annat än att tränga in i mina öron och förstöra allt. Jag tittade på din haka, följde med den med blicken till golvet när dina ben inte längre orkade bära upp din smala kropp. Jag sökte efter några ord som tröstade, men jag hörde inga ord, bara gråt, och några ofullständiga stavelser som gjorde ont. Även jag började gråta, och precis som du föll jag ned till golvet. När ordet kom var jag redan långt borta: "Förlåt." Men jag hörde dig inte.

I ditt fönster såg man allt i fågelperspektiv. Tillsammans med fåglarna flög man i cirklar ovanför människorna. Man tyckte synd om de stackarna som, under gravitationens tunga lagar, fick hålla sig till den fantasilösa, gråa verkligheten. Vi skrattade tillsammans, fåglarna och jag, tills en skata fann ut att även jag var ett djur utan vingar, ett djur utan möjlighet att flyga. Men jag flög, det svär jag på.

Nedanför ditt fönster fanns en stor gata, med bilar som trängdes och cyklar som trots allt tog sig fram. En buss kom, men körde förbi hållplatsen. Här ville ingen hoppa av. Min mage kurrade av hunger, jag gick till kylen för att se om det, av någon oförklarlig anledning, tillkommit något ätbart. Den var avstängd. Det luktade såpa. Du hade tillbringat hela förmiddagen med att städa, alla roliga dammtussar låg i dammsugaren; alla arbetande myror var utrotade. Snart skulle mamma komma och hämta mig, och du stod i duschen och sjöng på en visa av Dan Andersson. Jag kände igen visan från boken som stod på hyllan i sovrummet, en bok bland miljoner andra. Men jag tyckte inte om just den visan så mycket. Innan gjorde jag, men inte nu. Melodin var dålig, och den falska rösten gjorde visan alldeles förskräcklig. Jag höll för öronen och blundade. Mycket bättre så. Du kom ut ur badrummet när du sjungit klart, tittade på mig, sedan på väggklockan som tickade och slog helt för fort. "Byt om nu", sa du och gick in i sovrummet. Tände en cigarett. Dina fötter gjorde våta märken i golvet, de såg roliga ut. Den tjocka cigarettröken irrade omkring i luften för att sedan försvinna ut genom fönstret. Jag tog på mig mina byxor, de var för små. Min tröja hade hål under armarna. Klockan gick, alldeles för fort.

Jag satt i fönstret när jag såg mamma komma gående på trottoaren. Hon hade klippt sig. Det förut så vackra håret var stelt och kort. Inget att dra handen igenom. Handväskan hade halkat ned vid armvecket, men det brydde hon sig inte om. Jag spottade men missade precis. Hon tittade upp, utan att se mig. Jag syns inte. Hon gick in i porten. "Nu trycker hon på hissknappen", tänkte jag, "nu åker hissen upp". Jag hörde hissen stiga, för att sedan stanna med ett vibrerande ljud. Hissdörren gick upp, jag hörde hur hon tvekade att ringa på dörrklockan, men hon ringde. Du gick och öppnade, en dialog som jag inte orkade höra på uppstod. Allt var visst bra. Det var bra med mamma också. Ett påtvingat skratt, och sedan ropade ni på mig. Jag kom, tog på mig skorna och ställde mig vid min mammas ben. Höll fast, och lovade mig själv att aldrig släppa igen.
"En kram får man väl?" En kram fick du.
"Älskar dig", sa jag innan dörren gick igen.

Av Håkan Kristensson 14 mar 2001 13:39