Mobbning

Hon ville börja skolan.

Flickans mamma tyckte inte att flickan var skolmogen. Hon låg efter socialt och motoriskt, men mamman kunde inte riktigt sätta ord på det då. Hon bara kände på sig att det inte var dags. Mamman hade rätt, men det visste inte flickan eller flickans pappa heller på den tiden. Flickan började i skolan när hon var sex år. Hon var mycket lycklig och hon visste minsann hur det gick till i den här världen. Det trodde hon i alla fall. Hon hade minsann hälsat på sin bror i skolan. Man skulle lyfta på bänklocket och titta vad som fanns där under. För så hade hennes bror gjort. Hon lyfte på bänklocket och tittade fast hon visste att det var tomt där.

Så tog flickan sitt första steg ut i en mycket svårbegriplig värld. Hon läste ju och skrev så duktigt, men varför gjorde hon inget mer? Det kunde man undra. Varför kunde hon inte begripa lästalen i matteboken när hon läste så duktigt och var så intelligent. För det hade hon minsann fått veta att man måste vara när man läser och skriver så tidigt. Och inte hade hon ju talat babyspråk heller.

Korrekt tal från början minsann. Ja tänk! Vad månde bliva av detta barn? Men det var ju märkligt ändå. Flickan hade alla rätt på stavning. Det var väl inte så att hon fuskade? Kanske borde flickan lägga in ett par lämpliga stavfel här och där, tänkte hon för sig själv. Så fick det bli. Fast hon var bäst i klassen ändå.

Undrar just varför flickan aldrig räcker upp handen, trots att hon vet svaret? Varför säger hon ingenting? Tur ändå att hon svarar på tilltal. Men hur kan en så försynt flicka sätta sig så på tvären när det är något hon verkligen inte vill? Vore det så farligt om hon gick fram till tavlan och satte upp de blå flanellfåglarna? Alla andra barn viftade ju så ivrigt med händerna och ville sätta upp fåglarna. Ändå var det hon som skulle sätta upp dem, sa hennes fröken. Det kunde hon inte förstå. För hon ville inte. Hon kanske inte kunde göra det på rätt sätt. Flickan måste vara perfekt och inte avslöja sina brister.

Varför håller hon skeden så där? undrade barnen. Titta så flickan håller skeden när hon äter! Så ska man inte hålla en sked. Det ser ju tokigt ut! Man ska hålla fint, inte gripa med hela näven, utan med tumme och pekfinger. Det måste tränas på. För man måste ju vara som de andra barnen. Eftersom hon var ett barn så borde hon ju rimligtvis också uppföra sig som ett sådant. Eller var det kanske något fel på henne? Var hon kanske ett av de där barnen som var annorlunda och gick i särskilda skolor?

Det fanns gymnastik på schemat. Flickan gick till gymnastiken. Fortfarande var hon lyckligt omedveten om de vanliga människornas påfund, som exempelvis brännboll. Varför rör hon sig så klumpigt? Och varför går hon fortfarande på tå? Inget bollsinne har hon heller, för alla bollar träffar hennes kropp. De träffar i ansiktet och på de bara benen. De har gränsbrännboll, vilket innebär att man kan "bränna" folk genom att kasta bollar på dem. Flickan var skräckslagen. Långt senare i livet kommer hon fortfarande ihåg känslan av den röda, kalla bollen, som träffade hennes nakna hud. Hon kunde inte komma undan. Man skulle också välja lag i gymnastiken. Självklart blev den klumpiga, dumma flickan vald sist. Hon hade föredragit att vara lite bättre på detta ämne.

Hennes fröken brukade tycka synd om henne. Nu var det fröken som skulle dela upp barnen i olika lag. Ve och fasa, vad de skulle bli arga, som fick den klumpiga flickan i sitt lag! BUUU, BUUU, ropade barnen. Varför måste vi ha henne i vårt lag? Vi kommer att förlora! BUUU!

Flickan tyckte det var bättre när barnen själva valde. Fast det bästa för henne hade varit att slippa gymnastiken. Hon kunde inte klättra i rep heller och när de lekte lekar kunde hon inte förstå reglerna. Plötsligt började barnen springa omkring, men flickan stod undrande kvar och tittade. Hon kände sig dum. Vad var det för fel på henne egentligen. Till och med de som var sämst i klassrummet visste hur man lekte lekar.

Hennes mamma hade klätt henne i ljusblå gympadräkt med volang och på fötterna hade hon vita sockiplast. Hon hade också en röd gympapåse. Sådana som de andra flickorna hade. Pojkarna hade blå. Hon hade långt brunt hår, med guld i, och bruna undrande ögon. Hon såg väl ut ungefär som andra barn. Hon var väl varken fulare eller sötare, varken tjockare eller smalare.

Flickan har ingen humor, sa föräldrarna. Det går inte att skoja med henne. Vaddå humor? undrade flickan för sig själv. Hon kunde väl skratta och om man skrattar har man väl humor. Eller vad är egentligen humor? Är det att skratta åt "roliga historier"? Hon begrep aldrig vitsen med dem.

Vad roligt! Flickan hade önskat sig en docka när hon fyllde sju. En slängdocka hade hon önskat. Det var en sådan som många flickor lekte med. Men vad gör flickan med den stackars dockan? De vuxna såg förfärade ut. Flickan stod på gräset, höll dockan i ena armen och slängde runt, runt med den. Vad hette det annars slängdocka för? Flickan kunde som vanligt inte förstå vari det lustiga bestod. Hon lekte ju med sin slängdocka. Var de inte nöjda då?

Varför måste flickan hålla på och vara så klumpig? Varför måste hon jämt cykla omkull och bryta armen och få stora, smutsiga sår? Varför måste hon snubbla i skolans stentrappa och spräcka haka och tandkött? Tur att tänderna satt kvar i alla fall. Ja, vad månde bliva av detta barn? Det frågade man sig ständigt.

Flickan tyckte mycket om hästar. Hon började gå till stallet redan som sexåring. Hon skaffade sig mängder av hästböcker och lärde sig allt om hästar. Hon visste namnet på alla hästkroppens delar. Hon visste vad alla tillbehör hette och användes till. Hon hade lärt in ridkonsten teoretiskt och visste precis hur hon skulle göra. Hon kunde allt om dressyrridning, hästhoppningens olika klasser och hon visste hur man hanterade häst och vagn. I teorin i alla fall. Hon brukade ramla av hästryggen titt som tätt, men hon klarade sig från skador och hon gillade hästar för mycket för att låta sig avskräckas. Men hon kunde inte vara på den stora ridskolan. Där kände hon sig missförstådd och hon var rädd för stränga ridlärare. Hon hittade ett mindre stall där hon höll till. Hästarna kom i första hand, ridningen i andra. Fast ridningen var väldigt bra för henne. Hon lärde sig att bättre kontrollera sin kropp. Hon överlevde att ridläraren hotade att sätta ett kvastskaft på hennes rygg för att hon sjönk ihop. Hon ansträngde sig för att rida snyggt och klarade det ganska bra.

Hon åkte på ridläger. Barnen var snälla mot henne där. Hon kunde inte ta sig upp på hästryggen utan hjälp. Inte ens på den minsta hästen och inte heller fast barnen försökte visa henne hur man skulle göra. Varför kunde alla andra nu igen? Vad var det för fel på henne?

När hon var på ridlägret kunde hon inte gå på toaletten. Hon kunde bara gå på bekanta toaletter. Hon längtade hem, fast hon älskade hästarna så mycket. Hon var rädd, men visste inte för vad. Hon var rädd nästan jämt.

Det fanns elaka barn också. Det fanns en pojke som slog henne så snart han fick syn på henne. Flickan var väldigt rädd för pojken som slog henne, men kom inte undan. Men flickan grät inte. Hårdare och hårdare slog han henne i ansiktet. Flickan stod som en staty, utan att visa en enda reaktion. Pojken blev mer och mer rasande för att flickan inte började skrika. Men det skulle hon aldrig komma att göra. Inte då och inte sedan. Aldrig. Pojken fortsatte att förfölja henne under flera år, men han fick aldrig se henne gråta.

Den vuxna kvinnan undrar ibland hur pojken tänker nu när han också är vuxen.

Av Mona Åhlin 09 mar 2001 10:06