Lider jag av blottarsjuka?

Jag vet varför jag skriver. Det är en nödvändighet och en så stor del av mitt liv att utan det skulle jag gå under. Det har varit min vägledning när jag farit vilse, min samtalspartner när jag tvivlat och ett språkrör som öppnat upp nya perspektiv när jag vill få distans till min egen situation och strävan.

Men efter att ha publicerat snart 25 artiklar på sourze.se, kan jag inte låta bli att fråga mig själv varför jag väljer att publicera mina alster istället för att nöja mig med att lägga dem i byrålådan.

Är det för jag tycker att jag har något att säga? Är det för jag tror att jag kan vara med och påverka? Vill jag beröra? Är det för att få se mina ord i tryck? Eller är det helt enkelt ett uttryck för exhibitionism?

Svaret på alla frågor är givetvis ja!

Det finns nämligen en formell som lyder; ju mer jag syns desto större chans har jag att göra mig hörd. Och då menar jag inte som en ursäkt för mina exhibitionistiska drag - de har alltid och kommer alltid att finnas där - utan mer som en naturlag.

En annan lag är att ju fler som engagerar sig i samma sak, desto större möjlighet att påverka och nå fram till resultat.

Så nu tänker jag - utan några som helst förbehåll - sticka ut hakan genom att påstå vissa saker om mig själv:

Jag äger all rätt i världen att ta plats! Så länge jag gör det jag tror på, utan att skada eller förringa någon annan, blir jag en tillgång för min omgivning. När jag vet att jag äger rätten att ta plats kan jag också tillåta andra att ta plats. Det är ju i ärlighetens namn när jag förminskar mig själv jag gör mig beroende av omgivningen på ett sätt som kommer locka fram kampen för upprättelse. Där finns även risken för att någon kommer försöka manipulera eller utnyttja mig.

Jag älskar mig själv! Vilket innebär att jag kan ta emot kärlek från andra. För det är först då jag älskar mig själv, jag förstår, och verkligen kan tro på, att någon kan älska mig. Denna kärlek till mig själv gör att jag ser mitt värde, lika självklart som jag ser andras värde. Det värdet innehåller även rätten att ta plats.

Jag är stolt över mig själv! För att jag dagligen försöker reducera mina fördomar och ge mig in i situationer som kan verka skrämmande, men som utvecklar mig till en mer tolerant och ödmjuk människa. Jag är också stolt över att kunna erkänna mina brister och att jag trots det vågar ta plats.

I en radioreklam var det ett IT-företag som basunerade ut att om du inte syns så finns du inte. Nonsens är min första tanke, men snart inser jag att det ligger något i det. Däremot skulle jag uttrycka det så här: Ju mer jag visar mig desto synligare blir jag!

Sammanfattningsvis: Att ta plats betyder inte att trampa på andra. Att älska sig själv innebär inte att hata andra. Att vara stolt över sig själv är inte detsamma som att tro sig vara förmer än andra. Och det är f-n så mycket mer konstruktivt att göra sig synlig på sourze.se än att försöka ingjuta fruktan, förakt eller okänslighet.

Så det så!

Av Per Poulsen 07 mar 2001 13:05