Mina ord räddade ett liv?

Ord är viktiga för mig.

Ändå sedan jag som liten rymde från lekskolan för att jag hellre ville gå i skolan tillsammans med min tre år äldre bror, har jag varit fascinerad av ord. Jag förstod instinktivt att orden kunde skapa förutsättningar för mycket; spegla mina egna tankar, klä mina känslor i något gripbart, göra mig förstådd, uppnå saker. Det var en befriande lek att ta del av alfabetets möjligheter och sinnrika konstruktion.

Idag inser jag vilken makt orden har och hur de har påverkat och danat mig genom min uppväxt och hur de fortsätter att göra det. Idag använder jag dem medvetet, i terapeutiskt syfte, i mitt arbete, för att förstå och göra mig förstådd, för att föra ut mina åsikter och tankar, och för att jag är övertygad om att jag en dag kommer försörja mig på ord genom de böcker jag skriver och kommer att skriva i framtiden.

Jag ser också hur de används av makthavare, journalister, författare och debattörer för att föra ut sina budskap som kan vara allt från manipulerande till undervisande och befriande.

Med detta perspektiv i minne vill jag här dela med mig av något som hände mig för tre år sedan, som verkligen visar på den kraft orden besitter.

Det hela började med att jag hittade en brun skinnportfölj, som låg kvarglömd på en busshållplats. När jag synade innehållet på jakt efter ägarens namn och adress var allt jag hittade tre handskrivna A4-ark. Texten - som var undertecknat av "Sören" - var ett självmordsbrev, skrivet till upphovsmannens två barn.

Från första raden ville han få sina barn att förstå att de inte var orsak till, eller skulle ta på sig skulden för, hans beslut. Omständigheterna i hans eget liv, som var kantat av misshandel, missbruk, stölder, otrohet, lögner och ångest, hade drivit fram honom till självmordet som den slutliga lösningen på allt. Brevet var en bikt över hans liv lika mycket som en bön om förlåtelse.

Det var speciellt en mening som tog tag i mig; "Förlåt, för att jag inte funnits där när ni behövde mig, men fortsätt vara starka och tänk på mig som en god människa."

Efter att jag läst texten stod jag och tittade ut i intet i en känsla av hjälplöshet. "Nej!" blev det ord som först kom mig till mötes, "Tänk på dina barn!" var nästa tanke. Där infann sig också en tanke som förbannade mitt val att öppna portföljen och vittra den på sitt innehåll. Varför lät jag den inte ligga?

Men jag kom inte undan. Hans ord etsade sig fast i mitt inre och jag förstod att jag måste försöka göra något för att förhindra självmordet. Kanske var den kvarglömda portföljen ett rop på hjälp, kanske såg han mig komma gående mot hållplatsen och utsåg mig till sin räddare; kanske var det redan försent, kanske, kanske.

Jag synade portföljen ytterligare en gång, och på baksidan av locket satt en lapp med namn och adress. "Sören" hette Modin i efternamn och bodde på Solstrålevägen 23 i Partille. Nu var han inte anonym längre, och snart var inte jag det heller.

En halvtimme senare stod jag utanför hans dörr.

Efter en lång tvekan ringde jag på och efter sju signaler - och vad som kändes som en evighet - öppnades dörren. En man i fyrtioårsåldern, iklädd endast kalsonger, stirrade på mig med rödsprängda ögon.

"Sören Modin?" frågade jag.

"Ja?"

Jag höll upp portföljen framför mig och frågade om den var hans. Ytterligare en stund - som kändes som ännu en evighet - passerade innan han öppnade dörren på vid gavel och bad mig stiga in. En stank av gammal fylla och cigarettrök slog emot mig och det fanns ingen del av golv eller möbler som inte var belamrade med kläder, tomburkar eller tidningar.

Han iklädde sig en morgonrock och slog sig ned vid köksbordet. Jag satte mig mitt emot och lade upp portföljen på bordet mellan oss. Han pekade på väskan och frågade om jag hade läst brevet. Innan jag hann svara sa han;

"Hade du inte ringt på dörren hade jag varit död nu!"

Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag sa det.

"Du behöver inte säga något, för jag kommer ändå göra det när du har gått", sa han och skakade på en pillerburk han hade i ena handen. "Jag ska svälja hela jävla skiten, sen blir det inga problem mer!"

Den känsla av hjälplöshet jag mötte tidigare vid busshållplatsen övergick till något jag endast kan beskriva som vrede. Jag reste mig hastigt, ryckte pillerburken ur handen på honom och skrek åt honom att sluta.

Innan jag hann öppna burken, för att hälla ut innehållet i slasken, var han över mig. Jag föll mot en av köksstolarna och när han inte kunde nå burken gav han mig en dansk skalle som nästan fick mig att tappa medvetandet. Men på något oförklarligt sätt kom jag upp på benen. Han gjorde ett nytt försök att nå mig men snubblade på trasmattan och föll till golvet. Där låg han kvar och skrek åt mig:

"Kan du ge mig ett skäl till varför jag skulle låta bli, så ger jag dig den chansen!"

Jag skrek tillbaka:

"Det är inte upp till mig att bära ansvaret för ditt liv, det får du ta hand om själv! Men innan du tar ditt liv så tycker jag att du ska ringa upp dina barn och säga farväl till dem och inte gömma dig bakom tomma ord på ett papper!"

Till en början gjorde tystnaden att allt jag hörde var mitt bultande huvud, men sedan kom gråten. Han drog in benen under sig och ansiktet försökte han dölja bakom händerna.

"Vem fan ger dig rätten att tala om mina barn?" fick han fram mellan snyftningarna.

Jag hällde ut tabletterna och satte mig sedan bredvid honom på golvet. Jag lade en hand på hans axel och när han inte ryggade tillbaka omfamnade jag honom. Och så blev vi sittande ända tills gråten ebbat ut. Överdelen av hans ljusa morgonrock blev färgad av min blödande näsa.

När vi tre timmar senare skildes - efter att han beskrivit sitt liv som en resa genom ständiga misslyckanden - sa han att han inte skulle ta livet av sig. Han rev sönder självmordsbrevet och räckte över bitarna till mig.

"Tack, för att du påminde mig om mina barn".

Jag skrev ner mitt telefonnummer på en lapp och uppmanade honom att ringa ifall han ville prata mer. Han gav mig en kram och när jag kom ut på vägen stod han i fönstret och tittade efter mig.

Vi hördes och träffades vid ett tiotal tillfällen efter det.

Förra sommaren fick jag ett brev från Sören och hans barn, Sanna och Klara. De var på semester och hade hyrt en liten stuga i närheten av Båstad. De skulle titta på tennis och njuta av sommaren. Sören hade fått jobb på SKF i Göteborg och stugan fick de hyra via facket för rejält reducerat pris.

Han berättade vidare att behandlingsarbetet, när det gällde hans drickande, hade gått in i ett skede där han själv kände att han kunde vara med och styra. I de samtal som ingick i behandlingen hade han fått formulera sin framtid. En framtid som skulle byggas på en djupare relation till sina barn, deras mamma och till sig själv.

Avslutningsvis skrev han att mina ord hade räddat livet på honom och han alltid skulle vara tacksam för det jag gjorde. Han kallade mig "räddaren i nöden".

Allt ovanstående är givetvis en lögn, något jag diktat ihop. Det är bara ett exempel på hur orden kan skapa tron av att vara verkliga. Det har aldrig funnits någon skinnportfölj, ingen Sören Modin, ingen Solstrålevägen 23 i Partille eller någon "räddare i nöden". Eller blev det verkligt så fort du började läsa om det? Det viktiga är kanske inte vad som är sant eller inte, utan vad jag som skriver vill förmedla och hur du som läsare tar emot det.

Att ljuga är roligt och ibland nödvändigt. Varför? Jo, för det är varje författares rätt att behandla orden och sanningen efter eget tycke. Jag är både Gud och Fan i samma person som råder över människors liv. Det är ett ansvar, jovisst, men det är också en frihet.

Det är precis det målet jag haft med min text; att visa hur ord kan användas i manipulerande syfte, hur de kan skapa sanningar och olika känslotillstånd som till och med kan leda till handling. Jag vill också att texten ska efterlämna sig en känsla av något ofullständigt, som lever kvar inom dig som läsare.

Men jag skriver också för att locka dig vidare i min text. Svaret på om jag uppnått det målet, hittar du i min avslutande mening: Läser du detta så lyckades jag!

Av Per Poulsen 01 mar 2001 12:10