Stockholm är ett arbetsläger

Den första som sade det var sångaren och skribenten Tomas Andersson Wij. "Stockholm är ett enda stort arbetsläger." Jag förstod vad han menade, men det var inte förrän jag kom tillbaka från en utlandsresa som jag insåg att han faktiskt har rätt.

Varje morgon möter vi en ny dag i Gulag Stockholm. Eller som Ebba Grön en gång beskrev livet i det moderna Sverige: "Gåuppgåtilljobbetjobbajobbaätalunch. Samma sak händer i morgon. Det är inget liv, det är slaveri."

Men det märkliga är att vi gör detta frivilligt. Det är ingen annan som byggt det här arbetsläger. Det är vi själva som byggt Gulag Stockholm. Det är vi själva som väljer att leva i det.

Det finns egentligen bara två sorters människor i Stockholm just nu:

1. De som tycker att de har för lite pengar.
2. De som tycker att de har för lite tid.

Nej, jag har aldrig träffat någon i Stockholm som inte tycker att de lider brist på någon av dessa saker. Antingen har de för lite pengar, eller för lite tid. Eller för lite av båda sakerna.

De som jobbar mycket - de som är så lyckligt lottade att de har bra och välbetalda och kanske till och med så kallade kreativa arbeten - jobbar idag så mycket att de inte har tid till annat. Från att ha varit menat som ett sätt att försörja sig så blir till slut jobbet ens liv.

Ordet "hobby" finns inte längre i det moderna svenska språkbruket. Däremot finns nya ord som "utbrändhet".

Fast egentligen är utbrändhet helt fel ord att använda i sammanhanget. När Neil Young sjöng sina klassiska textrader "Its better to burn out, than to fade away", samma ord som Kurt Cobain citerade i sitt självmordsbrev, så menade han knappast känslan av att komma hem med hjärtklappning efter ännu ett 12-timmarspass på jobbet.

Snarare är just "fade away", tyna bort, ett bättre ord för vad vi i arbetslägret Stockholm frivilligt utsätter oss för.

Vi tänder inte ljuset i båda ändarna, vi brinner inte överhuvudtaget. I stället tynar vi långsamt bort själsligt tills vi till slut inte längre känner igen oss själva i badrumsspegeln och sedan desperat bläddrar i Expressens nya avdelning "Livet" för att se om det finns något spa eller någon yogakurs som, likt något man snortar, kan få oss att för stunden glömma vår vardag.

Cold Turkey. Manpower. Vision. Self Esteem. Medialab. Prozac. Det finns så exotiska många ord i dag, men det är så få som egentligen hjälper oss att förstå något.

Första gången jag såg grindarna till arbetslägret Gulag Stockholm var när jag kom tillbaka från fem veckor i Australien. Att komma hem från en glassig utlandsvistelse och, med det som utgångspunkt, börja klaga på livet i Sverige är dock riskabelt.

Risken är att man låter som en av de Östermalmspensionärer som åker till spanska solkusten och sedan hela vintern sitter i en solstol och klagar på de svenska skatterna. Eller som någon som efter chartervecka i ett fattigt land romantiserat uttrycket "mañana" med grogglaset i ena handen och ett par maracas i den andra och därefter kommit hem och börjat skälla ut sina gamla vänner för att de är så stela och typiskt svenska.

Nej, det är inte jag försöker säga. Vad jag försöker säga är att det efter den här resan blev väldigt tydligt - skrämmande tydligt - vilka värderingar som gäller i dag i Sverige.

I Sverige, i dag, är man sitt yrke. Har man inget spännande yrke anses man heller inte vara en spännande person. "Jag jobbar med si och så, alltså är jag si och så."

Australien som land har många, många brister, jag försöker inte på något sätt romantisera det, men en väsentlig skillnad mellan Sydney och Stockholm, två städer som har stora likheter både utseendemässigt och kulturellt, är att karriärismen där inte är lika genomträngande.

I sociala sammanhang är man där en person i första hand, en person som råkar ha ett jobb. Inte en yrkesidentitet som också råkar ha en personlighet.

Öppningsfrasen på alla svenska fester, "Och vad jobbar du med?", hörs aldrig där. Öppningsfrasen "Och vad jobbar du med?" är unik just för Sverige.

Priset vad en australier får betala för att de inte jobbar lika stenhårt och effektivt som en svensk syns på både gator och hus samt hur folk är klädda. Det mesta känns provosoriskt snarare än permanent; sämre byggt, sämre standard, sämre skött. Det är väldigt, väldigt få som går klädda i amerikanska märkeskläder.

Jämför med välfärdslandet Sverige där även de som varken har jobb eller pengar ändå går omkring i Nike-skor. Men är det värt det? Är det värt att vi har råd att importera allt det häftigaste från USA om priset är att leva i arbetsläger där det är nästan omöjligt att få tag i en lägenhet?

I det mindre produktiva och därmed mindre välbeställda Sydney är arbetslösheten hög, men det är i gengäld lätt att få tag på en lägenhet. Det är också ganska lätt att få tillfälliga ströjobb. Ett jobb där behöver inte vara liktydigt med karriär, föranlett av lång utbildning, utan är just ETT JOBB som gör att man har råd att äta och surfa. Eller vad man nu lever för.

Vad lever vi för i Stockholm? Som vi lever nu lever vi för jobbet. Även bland de som inte har jobb är en karriär det mest åtråvärda. En karriär är det enda sättet att få en identitet. Ingen vill bara en nobody. Alla vill vara någon som syns, hörs, finns.

Det senaste decenniet har vi varit åskådare till en revolution av alla tänkbara tidsbesparande åtgärder. Vi tjänar in tid på att tågen går snabbare, på att telenätverken är snabbare, på att datorerna är snabbare. Huvudargumentet för allt från Internet till mobiltelefoner till bredband är att det blir så tidsbesparande.

Men vad gör vi med all den här tiden som vi sparat in? Vi använder den till att jobba ännu hårdare. Mobiltelefonen och Internet har gjort att du nu även kan jobba på vägen till jobbet, hem från jobbet och även i hemmet.

"Gåuppgåtilljobbetjobbajobbaätalunch. Samma sak händer i morgon."

Det talas hela tiden om skillnaden mellan den nya ekonomin och den gamla ekonomin. En mer relevant diskussion vore kanske mellan vad som egentligen är den bra ekonomin och den dåliga ekonomin. Vilken sorts ekonomi är bäst inte bara för vårt materiella välbefinnande utan för vårt fysiska och psykiska välbefinnande?

De senaste åren har många skänkt sina liv till eller pantsatt sina liv hos IT-företag. Vad de fått i gengäld är optioner. Just optioner är typiskt för situationen i det arbetslägret som innefattar Stockholm och kanske även hela Sverige. Vi arbetar dygnet runt i hopp om att det finns optioner även i livet.

Men livet är inte något man kan avverka under en semester. Eller något man kan påbörja om ett år eller två när allting "lugnat ner sig lite", eller om fem eller tio år när man ska lösa in sina optioner och bli rik och ta igen allting.

Livet pågår just nu.

I förra avsnittet av "Felicity", en väldigt smörig amerikansk ungdomsserie som jag ändå inte kan sluta titta på, fanns en diskussion mellan Ben och hans pappa. Fadern försökte be om ursäkt för att han var hemma så lite under Bens uppväxt. "Jag hade så många viktiga saker att göra under de där åren. jobbet tog all min tid. Fast nu kan jag inte ens komma ihåg vad jag egentligen gjorde på jobbet, vad som var så viktigt."

Av Jan Gradvall 27 feb 2001 11:01