Pappa är död, del 1

Tisdagen den 20:e februari fyllde pappa 66 år. Vi hade tänkt skjuta upp firandet till helgen efter, men det blev så att vi, min lillebror Tomas med fru och jag, åkte dit redan på själva födelsedagen. Det var skönt att det blev så. Pappa gick bort på torsdagsmorgonen.

De senaste sex åren har varit omtumlande för familjen. Många motsättningar har retts ut på mer eller mindre brutala sätt. Hårda ord förekom ofta. I långa perioder, som mest ett år, hade min bror och jag ingen kontakt alls med våra föräldrar. Sakta men säkert har vi dock börjat förstå varandra. En ömsesidig respekt har vuxit fram. Jag kan efter många år säga att jag tycker mycket om mina föräldrar. Vi drar inte alltid jämnt, men det handlar om vanliga små gräl och inte det som orsakade de stora brytningarna tidigare. Relationen förälder/barn har blivit mer jämlik och Tomas och jag har mötts med respekt på ett sätt som tidigare varit otänkbart.

Min pappa har länge varit den människa som kunde göra mig mest arg. Han kunde dessutom göra det på rekordtid. Mamma var expert på att sätta kniven i en och sedan strö salt i såren. Sällan har jag blivit så illa berörd som av de saker hon kunde kläcka ur sig. Numera väger hon sina ord och jag hyschar åt henne i ett tidigt skede när jag märker vart hon är på väg. Eftersom jag är mer lik mamma än pappa i sättet blir det idag ofta så att jag tar i lite väl hårt istället och sårar henne. Det är oftare jag som gör klavertramp. Jag får jobba på det där.

Pappa kommer aldrig mer att göra mig arg. Ingen av de vanliga minnena, de som förr fick mitt blod att koka, väcker annat än sorg. Pappa är död. Fan också, så jävla orättvist! Han har jobbat häcken av sig hela livet. Pensionerades för ett år sedan. Nu när han hade tid att göra det han trivdes med, sitta och lata sig, pilla lite i trädgården och koka gulasch i kittel över öppen eld, blev han bortryckt. Ett år före pensionen fick han sin första hjärtinfarkt.

Han hade haft åldersdiabetes i många år. Vi visste att det så småningom skulle medföra diverse komplikationer. Ändå var vi inte rustade för att hantera kriser som denna på ett bra sätt. Inte lång tid efter den första fick han sin andra hjärtinfarkt. Båda hade varit lindriga men vi blev givetvis ordentligt omskakade. Två ballongsprängningar blev räddningen en liten ballong förs upp via kroppspulsådern, från ljumsken till hjärtat, och vidgar det kärl som har korkat igen.

Vid tiden för andra infarkten hade han och jag fortfarande en ganska komplicerad relation. Mycket reserverad besökte jag honom på sjukhuset. Han sa att han inte hade trott att jag skulle komma. Jag blev skitarg. Som vanligt. Han sa att han tyckte att det kändes orättvist att han när han var på vippen att gå i pension plötsligt skulle dö. Jag tyckte att han skulle sluta fjanta sig. Det skulle bli bra. Innerst inne var jag dock rädd för vad som kunde hända. Jag ville absolut inte att han skulle försvinna innan vi hade blivit vänner igen.

Han fick hård medicinering. I slutet svalde han fjorton tabletter varje morgon. En mycket obehaglig syn. Det går inte att låta bli att inse allvaret när någon äter tabletter i så stor mängd. Han började få yrsel, kraftiga pulsstörningar, ofta svullna leder och lemmar och också en kortvarig förlamning. Flera ambulanstransporter följde. Vi började nästan vänja oss vid att han åkte ut och in som en jojo. Det hände aldrig något. På sjukhuset gjordes inget. Så fort han kände sig lite bättre skickades han hem. Någon gång provade de att byta mediciner och så var det bra - ett tag.

För drygt tre veckor sedan åkte han in akut igen. Hans puls var nere i 35. På sjukhuset kunde de konstatera att hans hjärta stod still i upp till sju sekunder. De fattade beslut om att han skulle få en pacemaker. Han blev mycket upprymd, levde upp ordentligt. Det var en fröjd att se honom. Hans humor som alltid varit en stor del av honom blev tydligare, mer vågad, svartare med ett tydligt dödsförakt.

Efter operationen uppstod lite krångel. Ena elektroden hade inte riktigt satt sig i kärlväggen och han fick ligga kvar för observation. Dagen efter ringer mamma sent på kvällen och säger med gråten i halsen att vi måste komma, pappa är medvetslös och de får ingen kontakt med honom. För första gången trodde jag att det skulle vara kört nu. Han hade dittills inte förlorat medvetande ens för en kort stund. Det här kändes inte ett dugg bra. Vi fick reda på att en medpatient hade hittat honom liggande på golvet utanför hans rum. De hade röntgat hans huvud och inte kunnat konstatera hjärnblödning. En liten propp i hjärnan var dock trolig.

Han vaknade till med en viss minnesförlust. Det mesta kom tillbaka, men tiden strax innan han kollapsade var helt borta. Han började skämta så fort han kom till sans. Han frågade hur han hade hamnat där. Han hade glömt att han legat på sjukhuset en vecka redan. Då sa läkaren att han hade trillat i backen. Pappa försökte som vanligt skämta lite torrt "Det är bra, då kan man inte ramla längre".

Stämningen lättade genast upp och vi förstod att allt var i sin ordning. Nu beslutade läkarna att om man hittade bevis för en propp skulle han få den starkaste blodförtunnande medicin som används, Waran. Den är lite farlig samtidigt eftersom den kan orsaka biverkningar i form av blödningar i mage och tarm. Man måste ständigt kontrolleras när man äter den. I början flera gånger i veckan. Pappa gick motvilligt med på det.

De skickade hem honom och han var i grym form. Pacemakern garanterade en puls på minst 60 slag. Inga fler svimningar, lite arytmier då och då, men inget allvarligt. Hans enda oro var den nya medicinen. Han var rädd för bieffekterna. Allt verkade dock vara i sin ordning.

Det var skönt att se honom trivas. Han skulle till att fylla år och vi köpte en trave böcker till honom. Böcker på svenska. Han hade på senare tid insett att han faktiskt klarade av att läsa böcker på svenska. Det var kul för mig. Nu kunde jag tipsa honom om bra böcker jag hade läst. Det var nu nästan ett år efter hans pensionering. Vi hade börjat umgås på ett sätt som var ungefär så som jag alltid föreställt mig att familjer borde umgås.

Tisdagskvällen blev lyckad. Familjen, några vänner och många gratulationer per telefon och brevledes från alla håll och kanter. Jag sov över eftersom jag hade lovat att hjälpa till att montera ner tvättställ och rör i badrummet som de skulle kakla. De hade tröttnat på plasten. På morgonen gick vi upp tidigt, åt frukost. Pappa och jag pratade en stund medan mamma vallade hunden. Det blev en skön förmiddag där pappa och jag jobbade som ett rutinerat team och fixade med badrummet.

Jag minns när jag åkte hur han satt och klappade hunden medan han tog farväl. Det var sista gången jag såg honom vid medvetande. Samma natt när jag kopplade upp mig till internet hade jag fått ett e-mail. Det hade gått till min bror också.

Szia Fiúk! Papát megint elvitte a mentö 1,15 orakor. Lebénult a bal oldala. Majd szólok, hogy mi van, nem akartam telefonálni, mert ugysem tudtok mit csinálni.
Pusza: Mamma

Det betyder ungefär: Hej Grabbar! Ambulansen har precis kört iväg med pappa igen, 1:15. Han är förlamad i vänster sida. Jag ville inte ringa eftersom ni ändå inte kan göra något, vi hörs senare. Puss: Mamma

Av László Hágó 26 feb 2001 11:20