Spökstad eller kreativ smältdegel?

Vi är i Karosta, en gammal sovjetisk flottbas vid Lettlands östersjökust. Egentligen är Karosta en del av staden Liepaja, men området har alltid levt sitt eget svårtillgängliga liv: avskilt från resten av staden med en kanal var det lätt att hålla civila på avstånd.

När röda armén drog sig tillbaka från Karosta 1994 tog lettiska flottan över en liten del av basen, resten av området liknar idag mest en spökstad. I de övergivna hyreskasernerna bodde en gång sovjetiska ubåtsmatroser med sina familjer. De vackra sekelskiftsvillorna intill var officerarnas hem.

Man tror att runt 26 000 människor levde här, men ingen vet säkert. De 6 000 som blev kvar hör till dem som drog största nitlotten när det sovjetiska imperiet föll samman: arbetslösheten är näst intill allomfattande och alkoholism är mycket utbredd. Endast en handfull livnär sig på de ljusskygga affärer som gett Karosta dåligt rykte - de allra flesta hankar sig fram på socialbidrag och genom att plocka ner de vackra officersvillorna sten för sten. Teglet säljs till nybyggen i Liepaja.

I denna avkrok av materiell misär bor svenske Calle Biörsmark med sin lettiska flickvän Kristine Briede. De hyr övervåningen på ett hundra år gammalt amiralshus som nu börjar vakna till liv efter att ha förfallit en längre tid.

Konstnärer och filmare från Lettland och från resten av världen kommer hit på besök allt oftare. Här får de bo gratis och arbeta ostört mot att de delar med sig av sin inspiration till Karostas många barn. För på nedervåningen, som börjar utvecklas till ett kulturcentrum är det numer alltid fullt med barn och ungdomar. De två datorerna verkar vara populärast bland pojkarna. På golvet sitter ett gäng tjejer och målar med akvarellfärg.

Ännu är bara några få av de tusen kvadratmetrarna uppvärmda och hjälpligt renoverade men förhoppningen är att få skriva kontrakt på 99 år. Då kunde utländska donatorer kanske skjuta till pengar för renovering och då kunde man förverkliga alla storslagna planer: Från ett av rummen ska de lite äldre ungdomarna sända närradio - i somras besöktes centret av ett gäng brittiska radiopirater som visade hur det kan gå till. I en annan sal står en gammal flygel täckt med dammig byggplast. Här ska den pensionerade musiklärarinnan Ivonna Schakale öva körsång med Karostas barn. Trots att rummet är till bredden fyllt av bråte har man redan haft en repetition. På Kristines bandupptagning hör jag späda flickröster och målbrottskillar som sjunger falskt. Det kanske dröjer ett tag innan fru Schakale lyckas öva in den barnopera hon vill sätta upp, men det hörs alldeles tydligt att sångglädjen redan finns i överflöd.

Våren 1991 tackade Calle Biörsmark nej till the School of Visual Arts i New York och flyttade i stället till Riga för att arbeta med dokumentärfilm. Lettland hade just vunnit sin självständighet och Calle hamnade mitt i en virvel av förändringar. Förra sommaren var han och flickvännen Kristine med och arrangerade ett internationellt möte för dokumentärfilmare. 100 filmare träffades en vecka på Öland och flög sedan till Liepaja för att fortsätta sin sammankomst i Karosta.

- Folk blev som galna när de kom hit! Det var som om hela Karosta bubblade av kreativitet, säger Calle.

Calle och Kristine insåg att "Riga är Riga och Lettland är Lettland"; nästan som två olika världsdelar, och de blev kvar i Karosta. De hade redan upplevt huvudstadens dramatiska omvälvning inifrån. Nu var det dags att bevittna och dokumentera utvecklingen i resten av landet. Amiralshuset fick de hyra billigt och de flyttade in med alla sina kameror och datorer.

På taket restes en rostig järnstång med en parabolantenn för att koppla upp den improviserade arbetsplatsen mot omvärlden; bredband via radiolänk. För att slippa värma upp onödigt många rum sover Calle och Kristine på en luftmadrass intill vedkaminen som hela tiden går varm i en vrå av kontoret. Högt i taket vakar 1800-talsänglar i stuckatur.

En solig eftermiddag följer jag Calle på en promenad längs Karostas vita sandstrand - Europas längsta. Här på stranden kan man hitta bärnsten när det har stormat. Det var detta havets guld som tidigt drog till sig handelsmän och vikingar. Långt senare i historien var det något annat som lockade långväga erövrare till Karostas jungfruliga stränder; närheten till väst gjorde att hela Baltikums kustremsa fick strategisk betydelse för Sovjetunionen.

Detta var länge sista utposten mot fienden i väst, och stranden bevakades minutiöst. Vi vandrar längs ändlösa rader av vittrade betongbunkrar och fundament för raketramper. Jag frågar Calle om han skulle säga att Karostas invånare lever i misär och han tänker lite innan han svarar:

- Om du talar om mental misär ska du nog hellre leta på andra sidan Östersjön. Det finns en väldigt stark sammanhållning och mänsklig värme mellan dem som bor här i Karosta. Han stannar till och drar upp en halvcirkel i sanden med sin slitna militärkänga, pekar med tån på ena änden och säger:

- Här är vi nu. Karosta kan nästan inte sjunka djupare; pendeln har nått sin extrem, tror jag. Men den kommer snart börja svänga tillbaka. För inte så länge sedan bodde samhällets absoluta toppskikt i det här området. Ryska tsaren byggde sitt sommarpalats här en gång i tiden. Det står och förfaller nu, men om tio, kanske femton år skulle jag inte bli förvånad om Lettlands president kommer hit på sina semestrar.

Calle är också övertygad om att det bara är en tidsfråga innan Lettland går med i EU, och sedan NATO. Om det blir så kommer Karosta med all säkerhet rustas upp igen.

- De människor som bor här har inget att säga till om i samhället. Om Karosta blir en Natobas kommer dess nuvarande invånare skyfflas vidare till nästa ghetto. Det är därför som kulturcentret är så viktigt - vi måste ge nästa generation Karostabor tillräckligt med självförtroende för att kunna stå upp för sina rättigheter.

Rudite Kokina är officer i Lettiska flottan. Hon arbetar i Karosta men bor i Liepaja.

- Det Calle och Kristine håller på med går förstås tvärt emot militärt tänkande, men jag tycker ändå att det är väldigt intressant, säger Rudite.

Hon berättar också om hur folk i hela stan pratar och skvallrar om Karostas märkliga kulturcentrum. Att Calle och Kristine väcker uppmärksamhet är kanske inte så konstigt. En av de första kontakterna de hade med den breda allmänheten var när Kristine arrangerade en utställning i ett övergivet höghus mitt i Karosta. Utställningen var något av en hyllning men samtidigt en klagosång över den glömda staden och dess invånare och den fick väldigt blandade reaktioner.

- Många av dem som kom blev väldigt upprörda, säger Kristine. De kände nog att de inte än en gång ville få inpräntat hur eländigt de har det. Men lika många rördes till tårar av att se sina liv speglade i konsten.

Flera av verken blev stulna under den tio dagar långa utställningen och idag står huset åter tomt, men i en dammig korridor på femte våningen finns en installation kvar: Slingor av taggtråd hänger från taket och i slutet av korridoren är fönstret förspikat med brädor i vilka konstnären sågat ut stjärnor. Installationen har hämtat sitt namn från en passage i bibeln, den heter "per aspera ad astra" - genom törnen mot stjärnorna.

Av Hannes Eder 22 feb 2001 11:21