Nattblommor sluter sig om dagen.

ANTON MIN VILDA VACKRA BLOMMA
Du säger att nattens sorgfåglar inte är svarta. Du säger att de är vita, hur skulle man annars kunna se dem på natten? Anton, du min vilda källa. din kropp far som ett jehu, liksom dina tankar och när du är arg försöker du skjuta solen med dina ögon.

En medicinsk diagnos har ställts på dig. Den kallas selektiv mutism.

Ängslighet lär vara grundorsaken. Mycket tics har du, min vilda nattviol, min vita, vackra, duniga nattfågel. Mycket ljud, mycket rörelser. Men ingen är som du, du är mycket speciell. Du som jag kan förstå. ditt inre väsen, det som är så likt min inre "vilda källa" ursäkta att jag citerar Ulric Ericsson, men hans uttryck är så träffande.

På morgonen sover nattfåglarna, säger Anton. Men då måste de vara svarta, annars kunde de inte vara på marken. Fiskmåsar syns ju, hur kan fiskmåsar synas?

Anton nynnar på Ravels Bolero, svänger en dörr fram och åter, vrider sig på golvet och säger upprört; nattfåglarna är inte vita, de måste vara svarta.

"Jag ska inte gå till kortis" gråter han plötsligt. "Hur tror du det känns att vara i någon annans hem hela dagen? Jätteotäckt", gråter Anton. "Jag ska sluta där, det känns jätteledsamt att vara på någons annans hem hela dagen, skriker han. Ring till doktorn och säg att jag slutat på kortis."

Om inte nattfåglarna är vita, så måste de vara genomskinliga säger han. Annars måste de vara i luften hela sitt liv, säger han och nynnar vidare på Bolero, skjuter lite med en knatterpistol.

I grunden har min lilla blomma en DAMP-diagnos, som kanske ingen trodde riktigt på. Så vem är Anton? Nu säger man Tourette kanske.. Tics, vokala och motoriska, mycket tvång, hyperaktivitet och ångest.

Anton föddes tre veckor för tidigt, mycket trassel var det. Först låg han på tvären, sedan på snedden och kejsarsnitt planerades.

I vecka 36 fick mamman en stor blödning på natten. Ultraljudet visade då att moderkakan var föreliggande. Men man borde försöka hålla honom kvar i magen ett tag till, om det gick. En naturlig förlossning var nu totalt otänkbar.

I en vecka låg mamman på åttan, lyssnade på den ena skräckberättelsen efter den andra. Ångesten smög sig på henne och hon ville hem till sina två äldre pojkar. Mamman måste ligga stilla, äta Bricanyl mot sammandragningar.

Saker och ting lugnade sig på sjukhuset... ingen tvätt, ingen städning, inget litet blöjbarn med AS att lyfta på.
Så mamman skickades hem, med en veckas sjukskrivning. Mamman sov en natt därhemma. På morgonen tog hon hand om tvätten. En sammandragning gjorde sig påmind och en liten blödning sipprade.

Nästa anhalt var sjukhuset igen. Mamman suckade.
Nu låg du inte på tvären längre, nu låg du i snett sätesläge. Nattdoktorn kom vid midnatt. Vi diskuterade känsliga saker, bland annat min äldsta son, som orsakat mig så mycket oro. Ett akut kejsarsnitt blev nu aktuellt.

Du kom en torsdag, blodig, skrikande. Du vägde bara 2 800 gram. Du blev mitt första brunögda, mörka barn. Min vilda, lilla blomma. Du ville ju inte äta. Du ville inte öppna dina ögon för denna världen. Det tog nog en vecka innan jag fick se dina stora, mörka ögon öppna sig en höstnatt. Matningen var ett problem. Du hostade, spottade, fräste, harklade, skrek och sprattlade. Sova kunde du inte. utmattad domnade du bort några minuter då och då, oftast fem minuter, men aldrig mer än tjugo.

När du sov var du fortfarande spänd, ditt ansiktsuttryck stelt och mamman blev rädd och orolig. Mamman kände hela tiden på sig att någonting var riktigt fel. Pappan var faktiskt, för en gångs skull, lite lugnare. Han bar mycket på dig, vaggade dig i barnvagnen över tröskeln. Lilla blomma, du skrek och skrek och skrek. timma efter timma.Kolik sa sköterskan på Barnavårdscentralen, förlängd kolik hette det efter sex månader.

Mamman trodde att hennes lilla blomma skulle dö. Så mamman vågade heller inte sova, hon vakade ständigt över sin lilla baby.

Du var nästan alltid ledsen, min lilla, och när du log var det inte åt mamman eller pappan. Du log åt lampan eller någon annan sak. Du talade inget kroppsspråk. Vi fick ingen kontakt med dig.

Mamman började misstro. Mamman trodde inte längre på kolik, mamman började tro att du ville vända tillbaka, att du åter ville vara en del av någon annans kropp. Ångest och skräck... det var därför du skrek.

En gång hade vi ett nytt skåp i badrummet. Det var vitt med röda handtag. Du stirrade på det röda handtaget och skrek i förtvivlad ångest. Du lilla vackra.

Av Mona Åhlin 21 feb 2001 09:16