Dödshjälp eller inte?

DÖDSHJÄLP ELLER INTE?

Det finns stunder i våra liv då vi verkligen måste tänka efter. Kan människan, i all sin ynklighet, egentligen bedöma vad som är rätt att göra? Vem svarar på frågorna om själva livet?

Många mycket svåra frågor dyker upp när man väl börjar tänka. Ska man fråga sig vad som är naturens avsikt, vad om är den himmelska avsikten, eller ska man vara egoistisk nog att lyssna på sina känslor?

Våra djur avlivas till höger och vänster. Djur avlivas varje dag av många olika skäl. En del av dem avlivas för att människorna ska få mat, en del avlivas för att de har beteendestörningar och återigen andra för att förhindra att ett sjukt eller illa skadat djur lider.

En gång när jag var liten råkade jag få se en katt som blivit påkörd av en bil. Katten släpade sig fram över gatan. Kattens bakkropp var förlamad och den drog sig framåt med hjälp av frambenen. Det var en bruntigré bondkatt. Folk hade samlats i en klunga. De tittade på kattens kamp. Ett ögonblick såg den mig i ögonen. Där fanns ett vilt uttryck som vädjade till mig. Den fräste. Polisen kom. En polis tog fram sin batong och slog katten åtskilliga gånger i huvudet. Den hann fräsa igen. Sedan dog den. Jag mådde illa och grät.

En annan gång då jag var i tonåren blev jag vittne till hur en hund högg en liten kattunge. Kattungen gapade och vred sig. Ryggen såg ut att ha en konstig vinkel. Jag ville få slut på kattungens lidande. Allt hopp var ju ändå ute. Eller var det för lättvindigt tänkt av mig? Kunde en veterinär ha gjort något? Jag har aldrig kunnat döda någonting. Jag har varit rädd att tillfoga mer skada. Men den här gången önskade jag verkligen att jag skulle kunnat. Istället flydde jag från platsen. Det var väl fegt, men jag visste att vuxna människor strax skulle dyka upp. Senare fick jag reda på att kattungen dog strax innan de vuxna var på plats.

Man säger att det är så humant med avlivning. Man säger att det är en förmån som djuren har jämfört med oss. Jag undrar varför vi är så missunnsamma mot oss själva? Men man kan ju ana sig till vad som skulle kunna hända om vi införde aktiv dödshjälp, på det sätt som vi har gjort för djuren.

Är det rätt patient som avlivas? Är patienten tillräckligt sjuk för att avlivas? Kan patienten föra sin egen talan, eller ska andra bedöma vad som är bäst att göra. Och mördaren. hur gör vi med den? Den svårt handikappade som kostar samhället pengar. de kroniskt sjuka.. den som någon vill ärva pengar efter. den som missbrukar droger, eller som det ventilerades på ett debattforum - de beteendestörda barnen?

Ja hur beteendestört ska ett barn få vara innan det avlivas? Förresten glömde jag bort de hemlösa - utemänniskorna uteliggarna. Hur många månader ska de tas om hand i soppköken innan de avlivas för att man inte hittar bostad åt dem?

De flesta katthemmen har en lag att följa. En del av lagen består i att katter avlivas efter 2- 3 månader på hemmet. Man kan inte fråga katten. Man kan inte fråga livet. Ska man fråga Gud? Eller frågar vi oss själva, vi som är så kloka!? Vilken sorts humanitet styr avlivningen av våra djur? Är en katt som kissar i sängen detsamma som ett barn som gör likaledes? Nej, det tror jag inte.

Vad som än debatteras och hur man än jämför människa och djur, så kommer våra barn alltid att värderas högre än en katt. Kattvänner är ute i skiten, tillsammans med kattjägarna. Det finns ett nära samarbete. Att skjuta de förvildade tamkatterna anses vara humanast. Jag har lite svårt att ta ställning här. Det beror på att ovanstående frågor ständigt maler i min hjärna. Mitt hjärta klappar varmt för livet. Det som fötts bör väl leva? Av någon outgrundlig anledning känns det bara så i mig.

www.kattens.nu

Av Mona Åhlin 20 feb 2001 08:56