När jag kramade Stefan Rehn

Historien tar sin början på Arlanda flygplats en dag sommardag i fjol.

Jag och min vän Oskar hade så sent som dagen innan bestämt oss för att ta en tripp till Umeå. Vi skulle åka och se Djurgården bärga ytterligare tre poäng i jakten tillbaka mot Allsvenskan. Jag var lite spänd - det skulle bli andra gången jag flög och första gången som jag skulle på en "riktig" bortamatch. Men en så länge var det lugnt, vi hade varsin standby-biljett och var beredda att vänta ett bra tag.

Mycket riktigt missade vi också första flyget, det hade behövt vara minst trettio tomplatser till, om vi skulle få plats. Så det blev till att fortsätta vänta.

Vi fördrev tiden genom bokläsning och sightseeing. Efter ett tag blev vi hungriga och gissa vilka som sitter i baren när vi går förbi på väg till Pizza Hut. Jo, Djurgårdens fotbollslag. Hela gänget, Dorsin, Barsom, Rehn med flera - alla iklädda trendiga kostymer. Nu tror ni att historien har nått sitt klimax men det är långt kvar än. De satt där och såg allmänt glada och laddade ut, naturligtvis drickande sportiga drycker såsom apelsinjuice och dylikt.

Ingen öl här inte.

Hursomhelst gick vi - med förnyat mod väntandet hade tagit på krafterna - vidare mot lunchrestaurangen. Där förtärde vi varsin Panpizza, extremt gott eftersom vi inte hade ätit på timmar. Vi gick sedan tillbaks till "vår" gate, med förhoppningen om att nu äntligen komma iväg. Men icke - det fanns åtta platser för lite för att vi skulle komma med. Nu började vi bli oroliga, det fanns bara ett flyg kvar, som vi var tvungna att få plats på - annars skulle vi missa matchen.

Det visade sig dock vara lugnt, det fanns gott om plats och vi kunde - efter åtta timmars ihärdig väntan - klockan 17:45 äntligen påbörja vår resa norrut. Väl ombord på planet fick vi mat och dryck- allt var till belåtenhet. Resan gick snabbt och vi skulle hinna i god tid till matchen- som började klockan 19.00.

Men vi stötte på problem på flygplatsen. Flygbussar i Umeå går inte som flygbussar i Stockholm. Flygbussar i Umeå går när alla har kommit. Detta dröjde ett tag, eftersom några ungdomar som skulle med bussen hade kramkalas. Att invänta dessa tog cirka en kvart - men sedan kom vi i alla fall äntligen iväg. Det vi inte hade räknat med, var att vi inte hittade i Umeås innerstad. Efter att ha klivit av bussen, vid något torg centralt i Umeå - blev det ett hett frågande efter Gamliavallen. Som tur var är Umeåbor mycket hjälpsamma av sig. När vi fått hjälp att hitta dit blev det sprint i högst fart. Vi anlände till matchen tre minuter efter matchstart.

Äntligen var vi alltså på plats. Efter tjugotre minuter exploderade sedan den cirka 150 man starka Djurgårdsklacken i ett ordentligt målvrål. Andreas Johansson hade skjutit 1-0 efter framspelning av Lucas Nilsson. Resten av matchen var sedan en transportsträcka, Umeå hade inte en målchans och Riddez ökade på till 2-0 i 87:e minuten.

Segern var bergsäker och det är egentligen nu som poängen med hela den här historien kommer. Efter matchen började nämligen den samlade supporterskaran försöka ropa in Djurgården på planen igen. I över en halvtimme vrålade vi allt vi hade för att försöka förmå spelarna komma ut och visa upp sig. När vi nästan var nära att ge upp på grund av att våra röster höll på att ta slut hände det oväntade. Spelarna kom in igen! Nyduchade och iklädda sina alltjämt moderiktiga kavajer, kom dom ut till oss på läktaren. Det blev ett ihärdigt handskakande, kramande och sjungande. Vi sjöng för dem, nästan alla spelarsånger Hey, Hey Dembo Terrey var den självklara favoriten - både bland spelare och fans och de sjöng till och med för oss. Efter att vi tjatat och sjungit ett tag, tog faktiskt hör och häpna både Zoran och Snuffe ett par danssteg för oss. Men det största för mig var ändå att få krama Stefan Rehn. Tänk er, en utav de största Djurgårdsspelarna någonsin och lilla jag fick... nej, det var bara för mycket. Helt otroligt stort. Det går inte att beskriva.

Efter att allt var klart, alla sånger sjungna, alla kramar kramade och alla händer skakade - drog jag och min vän vidare för att logera. Ni kan tro att vi sov gott den natten - trots att vi sov i varsin sovsäck på golvet på TT:s redaktion i Umeå. Oskars mamma jobbar på TT, hon kände därför en kille som jobbar på TT:s redaktion i Umeå- därav den konstiga sovplatsen.

Snip snap snut, så var sagan slut.

Av Björn Jönsson 16 feb 2001 11:05