Barbie är gay

Hela ditt liv är uppbyggt av "sanningar". Kanske har du lärt dig att gud finns, att västvärlden ska vara högst civiliserad, att barbie är heterosexuell. Du har lärt dig att det finns vissa saker man inte ifrågasätter. Sanningar.

Försök, för en stund tänka dig att allt du nånsin lärt dig inte stämmer det minsta. Vänd på dina uppfattningar. Känns lite som en dålig bakfylla eller hur? Den grova, stickande kaktusen som skjuts längre in i ditt huvud, den överhängande åskan. Du mår illa. Låt mig, hårt och ovarsamt, bryta ner dina så kallade sanningar.

Vad är det första vi lär oss av våra föräldrar? Förmodligen att det är dem du ska lyda. Som barn ifrågasätter man inte, man lyder, man blir indoktrinerad med synpunkter, världsåskådningar och religionsuppfattningar. Det är helt enkelt sånt som kallas uppfostran. Och hur skulle det egentligen se ut om vi alla blev släppta för vinden som små, om vi ej hade någon som talade om för oss vad som anses vara rätt och fel. Det skulle förmodligen gå väldigt fel.

Alla som någon gång ägnat, om ens för ett ögonblick, sin uppmärksamhet åt Vi Föräldrars "så ska ett barn uppfostras-krönika" eller Illustrerad Vetenskaps extrabilaga förklarande vikten av att ge sitt barn normer, förstår också att ett barn behöver regler och sanningar utsatta för sig. Och visst är det så, det är bara det att: du är inget barn längre.

Enkelt hade det varit om vi alla hade fått gå omkring och vara just, barn. I vår drömvärld kunde vi gott luta oss tillbaka på våra sanningar och säga: så ÄR det. Stillsamt hade vi sluppit jobbiga konversationer om viktiga livsfrågor, lugnt kunde vi konstatera att det är ingen idé att tänka vidare eller ens försöka ändra någons uppfattning eftersom vi alla har rätt. Eller, var det tvärtom? Hur stor del av ditt intellekt och dina tankar har du skapat själv och hur mycket har du, så att säga, slurpat i dig med modersmjölken?

Det finns nåt som kallas omedveten hjärntvättning och gör det inte det så uppfanns det begreppet alldeles nyss och det finns något som kallas uppfostran. Kanske skulle vi fråga oss oftare var man sätter gränsen. Är det uppfostran att "lära" ett flickebarn att hon ska leka med dockor? Är det uppfostran att "lära" en pojke att det icke är manligt att gråta? Kan vi kalla detta uppfostran eller är det endast en överföring generation till generation, automatisk överföring av så kallade sanningar. Vi måste komma till ett stadium i våra liv där vi inser att vi tar hand om våra egna sanningar och att vi faktiskt har makten att förändra dem.

Låt oss nu anta att barbie är gay. Onödigt analyserande tycker många, men icke. Endast själva antagandet att barbie naturligtvis är heterosexuell är ett slag i ansiktet på alla homosexuella, som om deras sexualitet naturligtvis är FEL. Detta inmatar vi omedvetet i våra barn, och det är inte bara barbie som bidrar till det. Det vill säga, vi blev i vår tur inmatade för länge sedan.

Har du aldrig fått den uppfattningen att det är mer naturligt för flickor att leka med rosa barbies och kendockor utan snopp än för pojkar. Hur har det blivit så, har du själv bestämt att du vill tycka så eller är det helt enkelt någon annan som gjort det valet åt dig? Västvärlden är civiliserad, vi har hög vapenteknologi och kan klona får. Var kommer då dessa påståenden från? Från ingenstans? Knappast. Analysera mera. Analysera mera och du kommer att finna egna sanningar du aldrig visste att du hade.

Som slutsats på detta kan vi säga, tillsammans:
"Jaha. Men jag har ju bättre saker för mig än att gå omkring och vända uppochner på min etablerade och allt för känslostilla värld, frivilligt framkalla mullrande baksmällor. Man kan lätt bli tokig om man alltid ska analysera." Vad är det dock som säger att vi inte är alldeles tokiga nu när vi går, som i ett vakuum, och bara accepterar?

"Sanningar och lögner radade på band", sa en gång en vis poet. Du väljer själv vilka du plockar till dig.

Av Lina-Maria Larsson 14 feb 2001 16:30