Två och fyra för en tröja

- Okej, klockan är halvfem, vilket innebär att vi borde vara hemme senast nio. Peter går med raska steg över parkeringen och skiner upp när han får syn på sin ögonsten, en svart Mercedes 320 M.

- Göteborg-Stockholm på fyra och en halv timme är inga problem när man har en sån här pärla. Han klappar ömt på bilen innnan han slänger sig in bakom ratten. Micke öppnar dörren på passagerarsidan och kliver in.

- Fan vad bra det gick, säger Peter samtidigt som han tänder en cigg, lyssnar av mobilen och backar ut ur parkeringsfickan.

- Jag hade förberett en massa argument som jag inte ens behövde använda. Han ler brett och skakar på huvudet.

Micke viftar demonstrativt bort röken och tänker på de senaste dagarna. Det är fascinerande att jobba ihop med Peter. Man slutar aldrig att förvånas över hans förmåga att dupera människor. Han kan få vilken medioker idé som helst att framstå som den största innovationen sen hjulet. Han lirkar och lurar, smickrar och hotar, allt med samma bländande leende. Han är ett fullständigt svin, men ett svin som får saker att hända, affärer att gå i lås och det är det som räknas.

- Jaha, så ska man hem till tomtebolyckan, muttrar Peter.
- Kan du begripa varför hon skulle ha ett barn till, just nu? Han vänder sig mot Micke men väntar inte på nåt svar.

- Fan, Saga är ju inte ens ett och ett halvt. Visst, vi har pratat om syskon. Det är ju coolt med ett par tre ungar. Men inte redan. Det är ju som att ha tvillingar för guds skull. Peter gasar och kör igenom korsningen precis när gult blir rött.

- Vet du att i förra veckan vaknade jag ett par gånger varje natt när Karin gick upp för att ge henne mat. Hur fan ska man kunna jobba när man inte får sova på nätterna?

Han gör en häftig inbromsning och försäkrar på det viset en gammal tant om ytterligare några år i livet.

- Förresten har Saga ingen glädje av syskon ännu och frågan är om det inte hade varit ganska häftigt med bara ett barn. Han ser fundersam ut.
- Många genier genom tiderna har varit ensambarn.
- Hitler, säger Micke förstrött.

- Se dig för, för helvete. Peter skriker åt en kille på cykel som har fräckheten att köra när det visar grönt ljus för cyklister.
- Såg du, han körde rätt ut. De tror att de äger vägarna. Peter fnyser och gör en rivstart. Vadå Hitler?
- Jag tror att Hitler var enda barnet. Det är ju en fin förebild. Micke ler och känner sig ett ögonblick som en värdig representant för den ironiska generationen. Om nu det är nåt att vara stolt över. Han har läst nånstans att nu ska man vara på riktigt. Slut med ironi och subtila undermeningar. Han suckar och tänker att hur man än gör så är det liksom ett steg fram och två tillbaka.

- Jätteroligt, verkligen, säger Peter torrt.
- Kollade du förresten in marknadstjejen, Marie eller vad hon nu hette. Jävligt snygg alltså. Han ler belåtet.
- Där hade man nog haft en chans. Synd att man inte är lös och ledig.

Det har ju aldrig hindrat dig tidigare, tänker Micke. Högt säger han:
- Hon heter Annelie och hon är faktiskt marknadschef för hela Sverige. Förresten, vad menar du när du säger att Karin ville ha ett barn till? Sist jag kollade så behövdes det två för dylika övningar.

- Ja, jag vet, suckar Peter, jag trodde bara inte att det skulle gå så snabbt. Men det räcker tydligen att vi går och lägger oss samtidigt en kväll för att Karin ska bli med barn. Han tystnar plötsligt och tittar generat på Micke.
- Förlåt, det var inte meningen att...
- Det är lugnt. Micke tittar ut genom fönstret.

Marknadstjejen ja, jovisst hon är snygg, men inte lika snygg som Anna. Efter åtta år tillsammans är hon fortfarande den snyggaste han vet och han är lika förälskad som när de träffades första gången. Visst har det gått upp och ner, men det gör det väl för alla. Och ja, de senaste åren har varit jobbiga med alla undersökningar och utredningar.

De bestämde sig för ett par år sedan. Efter en blöt fest fortsatte de att dricka när de kom hem. Hela natten satt de uppe och skrattade och pratade. Om framtiden, om huset, det stora, vita, som de skulle köpa så fort de fick pengar. Där, i sängen, klockan fyra på morgonen lovade de varandra evig trohet och många barn. Sen dess har Micke alltid tänkt på sig och Anna som gifta. Men månaderna gick och inget hände. Efter cirka ett år tog de kontakt med en läkare och påbörjade utredningen om varför det inte blev några barn.

Veckor blev månader som blev år men fortfarande hände ingenting. Anna blev mer och mer deprimerad och själv visste han inte vad han skulle tro. Läkarna ryckte bara på axlarna och sa att det inte var nåt fel på nån av dem. Försök att tänka på nåt annat, sa de. Res bort, gör nåt roligt. Jaha, tänkte Micke, försöka tänkta på nåt annat. Lika lätt som att ha en yxa i ena foten och få rådet att stödja på den andra. Psykiskt utmattade och helt rådvilla beställde de iallafall en resa. Två veckor på Maldiverna.

Det var bara tre veckor kvar tills de skulle åka när Micke förra fredagen som vanligt kom hem från jobbet vid sjutiden. Anna står i hallen och väntar. Hon har tårar i ögonen när hon lägger armarna om honom och viskar: "Vi ska har barn." De står kvar i hallen i fem minuter, en kvart, en timme. Micke vet inte hur länge. Han vet bara att han aldrig känt sig så lycklig.

- Får vilka idioter som helst köra bil? Peter lyckas med konststycket att växla ner, öka till 160 km/h och göra en omkörning samtidigt som han vänder sig ett kvarts varv och gör obscena gester åt en förvånad man som snällt ligger i högerfilen och håller laglig hastighet.

- Det är faktiskt lika farligt att köra för sakta som att köra för fort. Det måste vara flyt i trafiken. Peter är röd i ansiktet av ilska och dunkar med handen i ratten i takt med att han pratar.

Micke tittar helt förbluffad på honom och sen börjar han skratta. Han skrattar mer och mer och till slut ligger han dubbelvikt i sätet och kippar efter andan. Skrattet är förlösande på nåt sätt. Helt plötsligt känner han sig upprymd och jätteglad.

- Du är tamejfan inte riktigt klok, säger han när skrattkramperna börjar klinga av.
- Nu lugnar du ner dig och kör ordentligt. Jag måste komma hem i ett stycke. Jag ska faktiskt bli farsa!

-o-

- Somnar hon inte nu så blir jag galen. Karin kommer ut från sovrummet och slänger sig ner i fåtöljen framför teven.
- Hon har inte sovit mer än en och en halv timme sen åtta imorse. Och Saga är förkyld och gnällig. Herregud, det är som att ha tvillingar. Karin sträcker sig efter godisskålen på bordet. Med munnen full med geléhallon säger hon:

- Usch, jag skulle egentligen inte äta sånt här, inte som jag ser ut. Hon drar upp tröjan lite och får tag i ett par millimeter hud.
- Titta här, säger hon med gäll röst. Ser du så fet jag har blivit! Två barn på sjutton månader är ingen lätt match.

Anna sitter i soffan och bläddrar i senaste nr av Vi Föräldrar.
- Varför skaffade ni ett till så snabbt då? hör hon sig själv säga en aning vassare än hon tänkt.

- Det var Peter som ville. Karin suckar och tar fjärrkontrollen.
- Han har alltid pratat om en stor familj. Tre, fyra barn minst. Det är väl bara en tidsfråga innan han ska ha hus i Danderyd. Hon skakar på huvudet.
- Visst vill jag att Saga ska ha syskon, men riktigt så här tätt hade det inte behövt vara. Jag började ju känna mig som en riktig människa igen.

Hon zappar fram och tillbaka och fastnar för Ricki Lake på trean, som verkar ha temat "Jag hatar dig mamma för att du hade sex med min pojkvän och hans hund" eller nåt liknande. Efter en stund kommer hon på sig själv med vad hon tittar på och slår över till MTV.

Anna bläddrar fortare och fortare i tidningen tills hon bara ser rubrikerna fladdra förbi. "10 smarta tips för den gravida kvinnan", "Så fick vi vårt kärleksbarn - hjälp för ofrivilligt barnlösa." Hon slänger tidningen på bordet och drar upp benen under sig i soffan. Det värker i magen.

- Vad ska hon heta? Har ni bestämt er?

- Nä, vi kallar henne Lillan eller Lillasyster. Karin reser sig och går ut i köket. Hon öppnar kylen och står en stund och funderar vad hon ska ta.
- Peter vill att hon ska heta Alice men jag vet inte. Jag tänker bara på Alice Timander och det är ju inte så himla kul.
- Vill du ha? Hon håller upp en Tuborg Guld.

Anna skakar på huvudet och undrar i sitt stilla sinne i vilken, av Karins många böcker om graviditet och spädbarn, det står att det är bra att dricka öl när man ammar. Men Anna orkar inte ta nån diskussion nu. Hon fryser och vill hem. Men Micke har inte kommit ännu och hon pallar inte att vara ensam.

Hon har inte pratat med honom på två dagar. Han har haft fullt upp i Göteborg och hon har haft möte på kvällarna så deras kontakt har inskränkt sig till meddelande på telefonsvararen och sms. Imorgon var det meningen att de skulle gå till sin favoritkrog och fira ordentligt. Planera för resan och försöka smälta det ofattbara i att de ska bli föräldrar. Hon ler för sig själv när hon tänker på uttrycket i hans ansikte när hon berättade att hon var med barn. Det är bara en vecka sedan men det känns som en evighet. Bara det senaste dygnet känns oändligt.

- Jag var inne på Mathilde idag och provade tröjan vi såg i skylten. Karin ser belåten ut.
- Den satt perfekt, men den kostar två och fyra. Peter kommer att bli galen. Hon ler roat och sträcker ut sina långa ben på bordet.
- Men jag tycker faktiskt att jag är värd det. Och vill Peter ha en fru som ser ut som tjugoett så får han faktiskt vara beredd att betala.

Anna rycks tillbaka till verkligheten. Hon känner hur tårarna börjar trilla och innan hon kan hejda sig börjar hon storgråta.

- Men lilla gumman, vad är det? Karin ser förskräckt ut och sätter sig bredvid henne i soffan. Hon stryker håret från Annas ansikte.
- Men snälla du, säger hon tafatt, vad är det? Varför är du så ledsen?

Tårarna fortsätter komma med oförminskad styrka när Anna lyfter blicken och tittar på Karin.

- Jag fick missfall igår.

Av Kajsa Kallio 12 feb 2001 11:04