Tävlar vi rätt inom idrotten?

Vi som finns inom idrotten ser att det mesta av verksamheten bedrivs på ett bra och riktigt sätt, men vi kan också se att det förekommer en del inslag där utslagning och tävlingshets förekommer, något som bör oroa alla som engagerar sig i idrottsrörelsen.

Tävlingsmomentet dominerar dagens idrott, det går ut på att mäta krafterna, besegra en motståndare eller ett motståndarlag. Så kommer det också att vara under överskådlig tid. Det behöver dock inte betyda utslagning och tävlingshets. I all idrott finns ett inslag av "egenvärde", det vill säga att man idrottar för att det är roligt, man mår bra fysiskt och psykiskt och tycker om idrottsutövandet i sig. Tävlingsdelen är då inte så viktig.
När barn och ungdomar idrottar är det oerhört viktigt att "egenvärdet" lyfts fram. För dem är den sociala gemenskapen och rörelseglädjen ofta viktigare än själva tävlingsmomentet.

Detta innebär inte att man inte ska tävla! Det gäller bara att man måste använda tävlings-momentet på rätt sätt. De allra flesta barn tävlar i något sammanhang, man kan tävla i att spotta längst, hinna först till dörren, rapa högst eller mängder av andra saker. Det viktiga för barnen är dock att alltid få "en ny chans", varje tävling "är ny". Upplever barnen att de alltid kommer nya chanser att tävla gör det inte så mycket om man förlorar, det kommer alltid en ny chans att vinna!

Den här lusten kan dock försvinna om man ofta blir påmind om sina förluster. För att undvika det ska man alltså aldrig "konservera" tävlingsresultat inom barnidrotten. Barnidrott är, enligt RF, upp till 12 år Därför kan t.ex. serietabeller inom lagidrotterna före 13 år vara förödande för idrottsintresset hos en del barn. För de som ligger i toppen känns det bra men för de under blir påminnelsen om en sämre kapacitet hämmande för intresset att idrotta.

Frågan är då hur man ska tävla? Det finns en skillnad mellan individuella idrotter och lagidrotter. Inom de individuella idrotterna är det lättare att "tävla med sig själv", att jämföra egna resultat över tiden och i princip alltid "vinna över sig själv" när man förbättrar sig. Då slipper man jämförelser med andra och riskerar inte att klassas som "bra" eller "dålig". Detta synsätt är bra och borde anammas mycket mer inom idrotten, speciellt lagidrotterna, då skulle både tävlingshets och utslagning minska drastiskt.

Att den här utvecklingen blir verklighet är till allra största delen ett idrottsledaransvar. I de flesta idrotternas grundutbildningar kan man som idrottsledare få den här kunskapen. En utbildning på två-tre dagar ger ofta tillräcklig kunskap för att på bra sätt leda våra barn och ungdomar på ett bra sätt. En liten insats i tid för att kunna vara med och främja idrottsintresset hos våra barn och ungdomar!

Av Torbjörn Björlund 12 feb 2001 14:21