Kärlekens vindar

Sökandes svar på frågan vad kärlek är har jag plöjt igenom mängder av litteratur och genomlidit en bunt förhållanden egna och andras. Bilden av det lyckliga paret som löser sina konflikter och tar sig igenom svårigheter hand i hand alltmedan deras kärlek växer sig starkare och starkare har bleknat bort. I denna tillvaro verkar det vara en regel att den häftigaste förälskelse bara måste sluta i total känslofrånvaro efter ett par månader. Var har nyckeln till den riktiga kärleken gömts egentligen?

Den prominente psykologen och författaren Erich Fromm bjuder på svar i sin bok "Kärlekens konst". Efter att ha tagit mig igenom den självrannsakan och smärtsamma insyn som denna bok ger, tedde sig saker och ting kanske tydligare, men absolut inte lättare. Ännu en frågeställning dök upp, nämligen: är det möjligt att älska en person av ansenligt högre ålder än en själv? Hittills har mitt svar alltid varit ett självklart "Ja! Leve kärleken över åldersgränserna."

En av de aspekter av kärleken som beskrivs i boken är en aktiv närvaro och ett engagemang i den andres individuella utveckling. Stöd, hjälp och vård, harmoniserat med en bibehållen personlig integritet. Älskar man så innebär det alltså att man tar aktiv del i partnerns utveckling.

Hur lyckas man med det då, om ens partner är mycket äldre än en själv? Blir det inte så att den yngre får detta stöd och engagemang av den äldre, men är oförmögen att ge detsamma? Hur väl kan man som yngre partner i ett förhållande egentligen förstå sin äldre partners situation, dennes funderingar och känsloliv, när denne är så pass mycket mer erfaren? Är det möjligt att älska, verkligen älska, en äldre person, eller blir det egentligen mer av ett själviskt tagande?

Av Ida Udovic 12 feb 2001 10:05