80-talet - Börja hårt och öka!

Det hårt stylade 80-talet lämnar nästan ingen oberörd. Ännu färre är de som öppet erkänner att de känner nostalgi över löst hängande lackskärp på stora utanpå-skjortor. Det är liksom inte riktigt rumsrent att gilla 80-tal eftersom decenniet på många sätt representerar ytlighet i kombination med dålig smak - en tid där man inte riktigt hade greppat uttrycket "less is more".

"Börja hårt och öka" kommer snarare sanningen närmare. Och det är just detta som gör att 80-talet ändå sticker ut från sina mer nedtonade grann-decennier.

Kroppsfixerat, materialistiskt och kreditkortsbelamrat - 80-talet bad inte om ursäkt! Det solades i solarium, pumpades på gym, blonderades och spacklades. Att vara naturlig var inget man strävade efter och effekterna av UV-strålar hade ännu inte trängt in under permanenten. Ta vad du vill ha och betala för det. Och betalade gjorde vi! Med facit i hand är det lätt att konstatera att vi levde över våra tillgångar - men vi hade roligt på likvakan!

Varenda tonårstjej med självaktning hade i mitten av 80-talet en komplett uppsättning av Madonnas korsetter, nätvantar och krucifix. Att Spice Girls lyckats mynta uttrycket "Girl Power" är obegripligt - Madonna var ljusår före dem! Att hon sedan fortsatt som trendorakel även sedan hon låtit Boy Toy-skärpet fall är bara ett bevis på vilka självklara stjärnor vi hade. Michael Jackson må vara en skugga av sitt forna jag idag, men på 80-talet moonwalkade han sig in i det yttersta toppskiktet med glittrig handske som pikant detalj. Visst fanns det så kallade "one hit wonders" även då Nena, Samantha Fox och Glenn Medeiros bara för att nämna några, men det var ändå ett återkommande galleri av artister som hade ett flertal hits i bagaget. Som kom igen på Tracks-listan år efter år. Eurythmics, Wham, Cindy Lauper, Duran Duran - listan kan göras lång.

Fenomenet glamrock eller melodiös hårdrock både föddes och dog på 80-talet. Som svampar ur jorden poppade de upp i permanentade hårmanar och tighta skinnbrallor. Tuffare än dagens pojkband men med samma koncept - inget öga var nämligen torrt när Joey Tempest smäktade fram "Carrie".

På TV-fronten började 80-talet i relativt blygsam skala för att under de sista skälvande åren explodera i kabel-TV och satellitkanaler. Såpornas såpa "Dallas" engagerade hela västvärlden, och till skillnad från dagens såpor som även om de är absurda ofta representerar så kallad vardagsdramatik vände man inte på slantarna på Southfork. Ända sedan Sue Ellen med darrande underläpp beställde in sin första Club Soda, har ingen såpa riktigt fått till en frontfigur av JR:s kaliber. En hel värld höll andan i det avsnitt som slutade med skottlossning mot honom, och på arbetsplatserna var det självklara samtalsämnet på fikarasten vem som hade skjutit JR.

Idag kan ingen riktigt hålla reda på alla figurer som flyter in och ut ur alla serier under de mest spektakulära omständigheter. I "Dallas" var en gästspelare åtminstone med i ett par hundra avsnitt - eller som ständig bisittare i "Kartellen". Tidernas loser, representerad av Cliff Barnes, har än så länge inte mött sin överman, och Pamela Anderson står sig rätt slätt i jämförelse med Texas bombnedslag Lucy Ewing.

En annan TV-serie som mycket träffsäkert ramar in 80-talet är "Fame". Danslärarinnan Lydia konstaterar i vinjetten att det inte finns några genvägar till framgång: "You want fame? Well, fame costs! And right here is where you start pay - with sweat!"

Idag pratas det ibland om att alla vill jobba med media. Syns du inte så finns du inte. Media var lite för mesigt för 80-talet - blev du inte stjärna kunde det kvitta. "What A Feeling" sjöng Irene Cara och vi trädde på oss benvärmarna och trikåerna. Det var en värld av framtidsdrömmar sedd i ett ceriserosa skimmer.

Finansieringen var som bekant inget problem när det gällde att släcka den materiella törsten och kunde sägas i fyra stavelser: av-be-tal-ning. Detta var ändå innan drömmen om högvinsten på Bingolotto gjorde entré och det familjära lördagsnöjet bestod i program som "Razzel" eller "Nöjesmaskinen", och den enda stege man kunde hamna i var "Jacobs stege". Man snörade helt enkelt på sig sina mormorskängor och travade sorglöst in på närmaste bank där man skaffade sig ett litet nätt lån. Vi handlade och förträngde i en takt som skulle fått Maarjasin att blekna. Filmen "Wall Street" blev för nyblivna yuppies, vad Bibeln var för Carola när hon tackade Gud efter att ha kvittrat sig in i den svenska folksjälen med "Främling" 1983.

I kontrast till dessa vattenkammade ynglingar med filofax och attachéväska hade 80-talet även plats för lite amerikansk gatukultur i form av breakdance. Detta visade sig vara en kort men intensiv fluga som ackompanjerades av små mästerverk som "Woodpeckers From Space". I storstäderna snurrades det på rygg i varenda gathörn medan trissade åskådare stod i en vaggande cirkel runt omkring.

80-talet bestod givetvis av tragedier också; som AIDS, mordet på Olof Palme och Tjernobyl. Men på det hela taget måste det ändå uppfattas som ett decennium där allting var möjligt - där en skådespelare kunde bli president och där man kunde säga upp sig från sitt jobb när man åkte på semester, med vissheten att man fixade ett nytt när man kom hem. Måhända plastigt och smaklöst, men samtidigt glittrigt och gränslöst. Det är med skräckblandad förtjusning vi ser fram emot en riktig revival!

Av Madeleine Hedberg 12 feb 2001 18:00