sourze.se

Fjärilsstoff

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola - "Skriv dig Hög". I slutet av varje månad väljer Annika Seward Jenssen, förläggare Tiden Förlag, ett bidrag som får ett professionellt omdöme.

Jag var ensam som liten och mycket rädd för andra barn. Barn var elaka. De som inte skulle sänka ner mig i grismatskitteln och tända elden, de skulle skratta åt mig. Det visste jag helt säkert. Men nu var jag som sagt ensam och hade inte träffat så många barn.

Jag var också mycket rädd för att mamma och pappa skulle dö. Det gjorde de när jag var tjugo och då hade jag redan hunnit sörja dem i femton år. Ytterligare en anledning till otyglad skräck var Gulfmacken, på den fanns en kondomautomat och jag grät varenda gång jag gick förbi den.

Det bästa jag visste, var min röda dockvagn som jag fyllde till bredden med gossedjur. De var mina goda vänner och tillsammans levde vi i en värld, långt bättre än den riktiga. Min uppväxt var på intet sätt traumatisk men tillräckligt kantig för ett hudlöst barn gjord av fjärilsstoff.

Jag och mina vänner byggde fantastiska tivolin och äventyrsparker, färgstarkare och mer inbjudande än något jag någonsin varit med om. På verklighetens karusell fick man flisor i rumpan och händerna luktade obehagligt av metall. I min egen park hade barnen själva tillverkat karusellerna och där stod snälla flickor under parasoller och serverade saft och bullar. I min park fanns plats både för barn gjorda av fjärilsstoff, liksom för de med solbränd hud och glada skratt.

Jag föddes med en överproduktion av empati. Det är ett smärtsamt och besvärligt tillstånd som kräver en utvecklad strategi. Det finns många exempel på vad den här defekten kan leda till, jag har till exempel en väninna som efter en våldtäkt inte kunde tänka på annat än hur jobbigt förövaren måste ha haft det. Empati är en bristvara i vårt samhälle, sägs det. Tvärtom, vi är många som kämpar med att hålla den i schack.

"Släkten har fått en till bohem", sa mamma när jag visade mig från min fantasifulla sida. Det verkade som om det var något bra, men det gjorde mig till en främmande fågel. Jag hade ingen att samtala med. När jag frågade mamma om hon trodde på Gud förstod jag på hennes svar att det var en märkvärdig fråga, och att jag var en märkvärdig unge. Inte hade jag fått gåvan heller. Jag minns så väl när jag skulle prövas. Farbror Otto, mormors bror, var hemma hos oss med sin slagruta. Han var en lång senig man med sinnrikt förgrenade ådror i ansiktet. Farbror Otto hade skapat sitt eget Paradis hemma hos sig. Där vid ån fanns ett lusthus, ett vattenfall, näckrosor och överallt lurade små vättar. Jag var välkommen dit men kände mig alltid obehaglig till mods i Paradiset, där skulle man nämligen vara tyst och stilla. Det hade jag ännu ej lärt mig.

Dagen då man skulle fastställa om jag hade gåvan var de flesta av mormors syskon med. Det gick till på följande sätt; farbror Otto höll i sin slagruta och när den gav utslag skulle jag ta tag i hans händer. Det sorgliga var att när jag gjorde det, så visade den plötsligt inget. Jag var en bohem utan gåva. Jag blev förstås besviken, men mormor sa att det var lika så bra det för då skulle jag slippa sanndrömmarna. Jag hade ju sett på henne att det inte alltid var så lätt, kanske hade jag redan vid den här tiden hittat ett sätt att skydda den lilla, gjord av fjärilsstoff.

När jag började skolan hade jag blivit mullig, jag hade glest mellan framtänderna och jag var fräknig. Jag ljög så det stod härliga till. Alldeles tydligt kommer jag ihåg hur jag berättade för klassen att jag tillbringat hela sommaren med att åka vattenskidor. Ju mer jag hörde mig själv berätta, desto mer var jag tvungen att bre på. Lögnen snurrade sig som ett ornament runt tungan och jag förlorade mig helt. Det var sista gången jag ljög. Kryddat har jag däremot alltid gjort.

Då klassen skulle på skolresa fick alla lämpliga uppgifter. Lena hade hand om Första Hjälpen och Roland ansvarade för cykellagningslådan. Åsa gjorde en budget och Liselotte skrev matsedeln. Själv fick jag inget ansvarsområde och jag var rädd att fröken hade glömt bort mig. Det hade hon inte, för allra sist utnämnde hon mig till idéspruta. Jag var mycket hedrad och tog mig an uppgiften på största allvar.

Idéer hade jag många och ibland var de lukrativa, som den gången jag och Birgitta sjöng i Eskils matvaruaffär. Hela dagen sjöng vi Tingelingelater Tennsoldater, och ungefär en gång i timmen fick vi lön i form av små chokladkakor med de sju dvärgarna på. Uppträdde gjorde jag också med en familj vars namn jag glömt. Mamma var inte så förtjust i det, varför förstod jag aldrig. Hon sa något om att "utnyttja barn på scen", men i sådana fall ville jag inget hellre än att bli utnyttjad för det var så roligt att få applåder. Jag var hur som helst tvungen att sluta uppträda med dem. Istället gjorde jag succé i skolans kör, jag sjöng högre än alla andra och körledaren var tvungen att ge mig solistuppdrag för att få harmoni i stämmorna.

En gång promenerade mormor och jag över skolgården, jag tryckte min hand över _____, ja ni vet det som på den tiden inte hade något namn låt mig fortsättningsvis säga musen, och mormor reagerade våldsamt. "Men har du redan börjat med sånt där?" Jag förstod verkligen inte vad jag redan hade börjat med, men helt klart var det inte önskvärt.

Annars måste jag säga att mormor var en frispråkig och fräsig kvinna. Enligt henne var män generellt sätt mindre begåvade. Gjorde de något man inte ville, skulle man sparka dem mellan benen. Jag växte upp med den illusionen att ingen kunde göra mig illa, det var bara att knäa personen i fråga! Mormor hade också skåpet fullt av underliga mediciner, örter och homeopatböcker. Hon överlevde sin dotter och sin svärson, flera syskon och andra nära och kära. Om det berodde på medicinerna eller hennes envishet, det låter jag vara osagt.

Några år senare gick jag nerför backen utanför Hillers blomsteraffär, och råkade titta ner mot marken. Får då se mina lår, breda som mammas bak och dallrande som vinbärsgelé. Jag blev förskräckt. Bestämde mig raskt för att gå ner i vikt, och mamma som då vägde över hundra tänkte att det var väl bäst att ta itu med det i tid. Jag gick in för det med liv och lust, och det är på det viset med oss gjorda av fjärilsstoff, att brinner vi för något kan vi nästan brinna upp. Det gjorde jag och det är det den här historien handlar om.


Om författaren

Författare:
Maggie Dillner

Om artikeln

Publicerad: 11 feb 2001 13:55

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: