På adress evigheten

Jag vandrar uppför gatan oljuden är sig lik. Trafiken, människomassorna, barerna och hotellen. Ett enda gytter av tveksamhet, för vad som är att göra och vad som komma ska. Jag korsar gatan och tittar upp mot fönstren i ett hyreshus. Människor syns släntra sakta runt i vakuumförpackade miljöer, allt verkar vara uppgjort som en skum boxningsmatch. Inte många verkar klara av att le. Med många människor styrs staden fram från morgonen till natten. Klara i huvudet som stressade byrådirektörer. För mycket, någon gång, för lite handling. Vandrar i staden.

Kanske nu? Sammanhanget vad? Att vara, det känns. En del dagar är likt skuggor. Försöker att natta människorna i huvudet. Hör deras röster men vill inte se. Dagarna glöder olika. Den grå dimman, kylan. De dunkla djupen. Det vill sig vara skuggor. Ångest härdarna, dagen dansar sin dans. Rymdens strukturella balans och inneboende ändringar vid förskjutning av massa. Fotografier av tiden och de krackelerade garderobernas djup. Monotona moment med kalla vindar. Abstrakta montage. Stjärnorna dansar sin dans, i ett vanligt mörker. Fingrarna på bergets början efter att
tårarna tagits i pant. De egna skuldrornas tyngd. Det ångestfulla. Den stora desperationen. Drabbar på ett intimt sätt. Packande omkring i rum. Det är natt nu för mig med smärtsamma minnen. Alla år. Bittra frukter. Liv. Strömningar. Vardagsrum. Livsrum. Begraven hund? Den tysta stundens nakenhet.

Med många människor styrs staden fram från morgonen till natten. Med så många olika människor, en del glada, en del arga, en del rädda, en del ensamma. Samma ensamhet överallt i världen. Det som är som betong. Tankarnas rotslingor i det inre djupet och knapphetens smärtsamma droppar. När tårarnas regn faller i. När väggarna kryper närmare. Gående vilse? Ramsor i luften. I det eviga förloppets ständiga händelse yttringar, gestalter och ansikten med olika masker döljer sitt jag. Leva livets dagar. Början till nästa. En doft av tvekan. Dagrar och stämningar.

Tänker tillbaka... Minns tydligt det förflutna som idag och på insidan lever allting kvar. Det finns dunkla områden i en människas själ. Stora vida slätter. Klippblock, vånda, rök och aska. Bilder och röster, människor i det grå. I skapelsens dimma sås det frön att undra över hela tiden
engagerad i allt som ingår. Historiens röst. Elegi på en soptipp? Nedströms verkligheten i evigheten. Denna dagens skuggor från djupa landskap. Njutningarna är cementerade och är svårare att ta fram. Tankarna är känslor som lever. Livet flamberar sina stunder. Livet är sina stunder. Tiden säger inte nej. Plågans närvaro, tid för en stilla bön. Resor i nuet, resor i evigheten. ...

Det är mycket som mantlar sina spår, skuggors avtryck. Just i samma stund som tiden böjer sig skarpt som sagorna talar om livets flöden. Segmenten framträder, frukter från förr. Etapper i livet. De tunga stegen mot marken för fram sin sång. Jag ser skuggorna famla på kantiga bord, mitt livs minnen som blåser aggressivt. Detta är dagar som kräver mycket. Jag kliver upp och sätter mig framför datorn. Uppstigande gryning när mörkret viker undan vidgande, bland tingen som är ner till grunden, sakta och varligt.

Skiftningar, abstrakta tankebanor, konstruktioner. Handlingar och effekter, kombinationer. Jag länkar mig till en server, datorn lyser som livet lever i nått. Ansluter till enhet. Öppnar kommunikationsport. Kommunikationsporten har öppnats. Alla kommunikationsenheter är anslutna. Du är ansluten till fjärrdatorn... Några minuter i taget som alltid när dagen gryr. Mot fjärran jag blickar ut. Känner flödet intensivt, ett fritt tillstånd av kärlek. Den nakna tankens yttersta attribut till känslan. Almanackan ligger framme gapande. Ute är det ovisshet som här inne, jag scannar diskytan. Psykisk dator. Slump eller öde? Hunger, börjar bli ivrig... Judas arbetar medan jag tittar ut genom fönstret. Livets jätteorkester spelar runtomkring och jag med ett sekel av saknad. Kanske man äntligen får något gjort.

Av Lennart Johansson 05 feb 2001 11:19