A barbiegirl in a barbieworld

Ibland är det svårt att tänka stort. Det är svårt att kliva ur sin rosa puppa och se världen uppifrån, tänka i globala banor. Men ibland ter sig livet så litet att man måste vända blicken uppåt. Ett land är ett land är ett land. Man skall vårda och man skall skörda. Stockholm lägger ner stora pengar på att sanera bort klotter för att hålla staden ren från skumrasket, pengar som skulle göra nytta bakom fasaden.

Ett stolt land har inga skönhetsfel, inga celluliter.

Kungar har alltid varit måna om sitt lands utseende.
Gustav III och hans paradgata. Ludvig XIV och hans cirkelformade stad runt slottet. Ett lands yttre är detsamma som kungens och han får ju inte vara ful.

Numera är Sveavägen knappast en ryktbar gata när den mynnar ut i Sergels torg.

Ett problem även i den yttre världen är att modet förändras. Betong slänger man inte av sig lika lätt som ett par byxor eller skor. Skatteskrapan på söder är en gammal kvarleva som man gärna sluppit. En sextitalspingla på Åsögatan. En stilren Twiggy. På åttitalet var man inte lika kliniskt stel. Det gällde snarare att vara lite wild and crazy. I mitten av åttitalet byggdes Skarpnäck, en trevlig förort till Stockholm, där det tydligt visar att asymmetri i både färg och form var hett. Samantha Fox i tegel?

Mitt i denna trenddjungel står vårt lands statyer och tittar ner på oss. Vår officiella historia - nationalismen manifesterad i sten. Om man valt att lägga ner rejält med pengar på att föreviga Nils Ferlin och Linné måste de verkligen varit stora män. Eller?

Uteliggare är också en skönhetsfläck. De sopas bort från Stockholms tunnelbana så att resenärerna slipper beblanda sig med skiten. Knarkarna på Plattan ligger också illa till. När jag går hem från jobbet träffar jag alltid en man som lirar boll och lyssnar på Bob Marley i sin bärbara stereo. Han finns där i regn och i sol. Han snarare förgyller min promenad än förorenar den. Han säger att stunderna på Plattan gör honom lycklig och jag tror honom. Medan Stockholm förorenar gatorna med Claudia Schiffer låtsas han att han är i ett varmare land där det inte bara är vädret som är varmt.

Jag läste Maria Bloms krönika "Borgarklassens diskreta hy" i Bang 4/2000. Den handlade om Stureplan. Hon skrev att även när hon nu har en stabil inkomst känner hon sig fortfarande som en luggsliten råtta när hon tar vägen förbi Svampen. Jag får samma känsla. Som att det syns i mina porer att jag inte har en massa cash, att jag inte har en pojkvän och fortfarande mår illa av vin.

Som ett officiellt skönhetsfel.

Har Sverige komplex? Är Moder Svea lite rund om magen? Hon kanske skulle behöva en rejäl avlusning eller rent av en pedikyr. Stockholms poliskår och väktarliga får fila fötterna på rultande Svea.

När jag var i den åldern då allt var spännande och farligt brukade vi hänga vid rampen i Humlegården om nätterna. Vi drack hembränt och hånglade. Vår oas i en för fjortonåringar torftig öken. Vi levde så mycket att vi blev fula. Vi levde tills polisen jagade iväg oss. Vår fulhet får inte synas i en vacker värld. Våra sugmärken och spyor är inte av offentligt intresse.

Ett av Paris största ytliga problem är att hundarna bajsar överallt. Saken är den att en av orsakerna till att det finns så många hundar är att de flesta uteliggarna har en. Att ha en hund har ett visst värde vilket gör att man
räknas som medborgare. Även societeten trampar i bajset med sina Gucci-skor. Problemen ligger utspridda över hela stan.

Det går ju att stanna i sin fluffiga puppa. Det går att vara mästare över sin egen fantasivärld där saker som hår, bajs och fattigdom inte är en del av vardagen. Människor bemästrar den varje dag. Titta och lär av den amerikanska
modevärlden. Dess okrönta drottning Anna Wintour och hennes ensemble har spunnit sockervadd runt sina slott. Annas assistent Plum förklarade i TV 4:s dokumentär om Vogue-imperiet att hon tvingats forma sitt liv besinningslöst efter hon blivit Wintours hovnarr.

Skrattandes berättade hon att hon förut inte fattat vikten av att vaxa ögonbrynen och att hon en gång träffade en kille som sa åt henne att vaxa låren. "I said okey! But he wasnt even my boyfriend!" Hennes sexsiffriga lön ska nog inte stå i vägen för varken vaxning eller skulptering. Om man inte är Sabrina tonårshäxan krävs det stålar för att kunna blunda såhär hårt.

Sverige måste vara Störst Bäst och Vackrast om hon ska kunna flörta med USA. Hon måste knipa med Susanne Lanefeldt, äta fibrer till frukost, meditera mot kvällen. Vi kan ju inte tro att vi är nåt mer än en prick i norr trots saker som Cardigans, Abba och Kalles kaviar. Vi vill vara glamour chic men blir istället framställda som ganska mesiga.

Om man tittar på sig själv och sitt eget lilla liv så inser man snabbt att denna sorts eskapism är något man fördriver varje dag. Jag lyssnar på surfrock för att låtsas att jag är på Hawaii. Jag dricker sprit för att känna mig som en
drottning i en annan tid. Jag ser filmer och läser böcker för att identifiera mig med andra och kanske låtsas att jag är som dem. Jag förväntar mig att även jag ska stå staty någonstans om hundra år.

Det är människan som gör landet. Men vem som kommer att porträtteras i de framtida historieböckerna återstår att se. Vilken trend som 2000-talet karaktäriseras av är också något som blir en efterkonstruktion. Det kan vara svårt att tänka stort. Men ibland är det så lätt att se. Och känna.

Man vill spy och man vill gråta men så kommer de där stunderna när man ser de små sakerna i livet som gör allt så mycket härligare.

Som när man har varit i simhallen och ska gå till bussen och håret fryser till is precis som när man gick på fritis, eller när man bara måste springa hela vägen hem bara för att det kittlar i hela kroppen och det snöar, eller när man inte kan slita sig från den där absurt braiga låten så att man kommer försent till jobbet, eller kanske när man ser någon le. Då tänker man Emo-stort och det är très chic.

Av Sanna Svanberg 02 feb 2001 10:11