Brandkatastrofens möjligheter

Ibland stannar tiden, då alla de ting och måsten vi ägnar oss åt och ödslar tid på blir banala och förlorar betydelse. Då vi ställs inför något så mycket djupare och mer uppvaknande än vi någonsin kunnat föreställa oss. Då grälen, kampen om rätt och fel och de vardagliga irritationsmomenten helt upplöses och försvinner.

Natten till fredagen den 30 oktober 1998, var ett sådant ögonblick. När bilderna från Backaplan rullades upp framför oss i tv-sofforna och verkligheten trängde sig på med en förödande kraft. Även om vi ville blunda och inte kunde greppa det faktum att 63 unga människor misste livet och 213 skadades under de mest fruktansvärda förhållanden, så kom vi inte undan. Sorgen grep tag i oss och påminde oss om vår utsatthet och händelsen berörde oss alla i vårt innersta på såväl lokal som nationell nivå.

Att sorgen binder samman är en lärdom, men det kan ändå te sig ofattbart, ja, till och med tragiskt, att det ska till en katastrof för att människor ska slänga sina masker och närma sig varandra. Att vi måste ställas inför en skrämmande verklighet innan vi erkänner vår samhörighet.

Och även hur mycket vi än önskar så kan vi inte ändra på det som skett. Det är en obestridlig sanning. Kanske är det en klen tröst för den som förlorat ett barn, en syster, bror eller vän, men vi äger ändå möjligheten att välja hur vi ska förhålla oss till det som skett. Vad som än sker så blir det i förlängningen aldrig meningslöst om vi kan lära oss något utav det.

Så om vi ska ge alla dessa människors död och lidande en mening, låt oss då höja oss över rädslan för det främmande, över misstänksamheten, egoismen och det ständiga jagandet efter ouppnåelig lycka. Låt oss se till det likheter vi alla är en del av och öppna upp våra inre rum, på samma sätt som kyrkorna öppnade upp sina portar för de sörjande den där morgonen för två år sedan, oavsett tro, hudfärg eller bakgrund.

Låt oss med jämna mellanrum stanna tiden och reflektera över våra handlingar och de människor vi har runt omkring oss. Låt de 63 unga människornas liv bli en påminnelse för oss alla att behålla livet och känna tacksamhet för de glädjeämnen som livet innehåller och som vi alla är en del av. Då kan vi gå vidare i livet med större ödmjukhet, förståelse och respekt.

Av Per Poulsen 15 jan 2001 16:40