Tom ignorans på DN:s ledarsida

Människor blir arga när deras föreställningar utmanas. Att Magnus Lintons bok "Veganerna - en bok om de som stör", väckt indignation, blir uppenbart när man läser DN:s ledarsida. Där dryftar ledarskribenten Hanne Kjöller, under rubriken "Djurrätt eller bara terror?", sina åsikter om djurrätt och djurrättsrörelsen med utgångspunkt från Lintons bok, som hon menar har ett endimensionellt perpektiv. Kjöllers utgångspunkt är att "alla ska få bestämma över sina egna matvanor". Hon skriver exempelvis att "för min del får människor äta kanderade maskar eller maskrossufflé, utan att det stör mig det minsta", och tillägger att det som stör henne är att människor försöker bestämma över vad hon skall äta.

Redan här utgår Kjöller från att djurrättsidéns kärna, att det finns ett allmänmoraliskt fel i att döda och vanvårda andra djur än människor, är fel. Hon utgår från det hon egentligen borde bevisa. Eventuell argumentation ersätts i texten av förlöjliganden av djurrättsidén, parat med kritik av sabotage och mordhot inom djurrättsrörelsen. Hon skriver t.ex. "Medlemmarna i Baader-Meinhof, Hamas eller vilken annan terroristorganisation som helst, har också rättfärdigat sina aktioner med att de bara gjort det som varit deras moraliska skyldighet". Hon talar om människor som bränner Scan-bilar och berättar om sin övertygelse att det finns djurrättsaktivister som "lika gärna kunde ha blivit fotbollshuliganer".

Det som Hanne Kjöller, likt många andra journalister och skribenter, konsekvent väljer att glömma att påpeka är att de som mordhotar och bränner Scan-bilar kanske på sin höjd är en handfull människor, medan resten av djurrättsrörelsen består av tusentals människor som arbetar mer eller mindre aktivt på ett icke-våldsmässigt vis. Att extrema tendenser hos enskilda individer förekommit i alla stora etiska rörelser såsom antislaverirörelser, antisexiströrelser, antirasiströrelser etc, utan att riktigheten i de drivande etiska idéerna upphävts, är det också tyst om. Perspektivet är således aningen snävt.

Syftet med det hela tycks alltför uppenbart. Genom att kritisera en mytbild av hur djurrättsarbete i Sverige går till, kan hon misskreditera djurrättsidén utan att ha några faktiska argument att komma med. Kjöllers bristande kunskap vad gäller djuretik kommer vidare till uttryck då hon frågar sig om man ska sätta en lax som slukat en "smaskig gösbebis" inför rätta. Kjöller tillägger "att vara individ innebär inte bara en uppsättning rättigheter. Det innebär också en uppsättning skyldigheter". Stilla undrar jag hur Kjöller förhåller sig till alla spädbarn och gravt förståndshandikappade som inte har förmåga att göra moraliska överväganden och därmed inte kan ha skyldigheter, men som vi i allmänhet med rätta! ger de rättigheter som vi djurrättsförespråkare vill ge även djuren rätt till liv och frihet från våld etc. En konsekvent tillämpning av Kjöllers moraliska kriterium utesluter faktiskt stora grupper av människor. Är detta Kjöllers Utopia? Eller är en godtycklig uppdelning mellan individer det hon förespråkar? Om Kjöller föredrar den senare varianten undrar jag vilka kvalitativa distinktioner som finns mellan hennes uteslutande av djur och exempelvis sexisters och rasisters moraliska exkluderingar. Det godtyckliga moraliska exkluderandet har nämligen en historisk kontinuitet. Andra grupper som blivit offer för det selektiva hänsynstagandet är exempelvis svarta, barn, ateister, kvinnor, religiösa minoriteter, handikappade, och sjuka. På samma vis som dessa gruppers etiska ojämlikhet inte kan stödjas med någon form av rimlig etik, kan ett uteslutande av alla icke-mänskliga djur inte anses logisk eller etisk.

I slutet av sin artikel frågar sig Kjöller "Om minkuppfödaren är mördare, vad är då minken?" Ett offer kanske? Dock inte enbart för minkuppfödaren, utan även för en likgiltig allmänhet, pälsköpande konsumenter och en politikerelit som prioriterar taktik framför etik. Den brist på insikt i djuretiska frågor som Kjöller ger uttryck för är beklaglig, men typisk för landets ledarsidor. På dessa är praktiskt taget varje inlägg om djurrätt en bekräftlse av den konventionella moralen; "det är helt okej att döda och vanvårda andra djur, bara det görs för att framställa kött och givet att det inte är husdjur som är offer." Att normens bevarare skulle ge sig på att ge logiska skäl för normens rättfärdighet är tydligen för mycket begärt av dessa "humanismens och demokratins väktare". Innehållslös arrogans och tendentiös återgivning av djurrättsståndpunkter är desto mer frekvent. Problemet är att detta inte enbart är ett slag mot den seriösa debatten, utan även en visad likgiltighet inför en av vår tids största moraliska frågeställningar.

Av Jon Andersson 12 jan 2001 23:19