Metoder från ett fredligt inre

Vi har alla hört resonemanget om kärnvapnens funktion som fredsmakare, att deras själva existens förhindrar människor att starta krig. Det kan ju låta som ett vettigt resonemang, förutom en viktig detalj: De tillverkas och styrs utifrån rädsla.

För att göra en liknande beskrivning kan vi ta de vapenlagar som finns i USA där "varje medborgares rätt att bära vapen" har lett till otaliga händelser med katastrofala följder för enskilda individer och deras anhöriga. Och även om det här är stora frågor som inte bär entydiga svar, så finns det - enligt mitt resonemang - en lösning på denna eskalerande utveckling.

Vi måste våga titta på oss själva och ta hand om, och erkänna, de starka känslobindningar bestående av rädsla, vrede och hat vi bär på. Det är först när vi kan förstå det och skapa fred i oss själva vi kan skapa fred i vår omgivning.

Jag har den fullaste respekt för de personer som klättrar upp i skorstenar och förhindrar att gift sprids i miljön eller de som tar sig in på militärt område och illustrativt slår sönder och sprutar rödfärg på dödsbringande stridsspetsar, och att de sedan är villiga att ta sina straff.

Men jag ställer mig ändå frågan om dessa metoder är nödvändiga för att skapa fred och vad drivkraften i deras handlande hämtas ifrån; från vreden, rädslan och hatet eller inifrån ett fredligt inre?

En människa som mår bra har aldrig behovet av att attackera en annan människa. Den yttre värld jag befinner mig i, och blir en del av, kommer vara med att spegla denna förutsättning. Irritation, vrede, ilska, avundsjuka, rädsla och hat är alla klara indikationer på att jag inte är i balans, och så länge jag riktar fokus mot det som finns runt omkring mig försvårar jag möjligheten att hitta balans, harmoni och förståelse.

När känslor som hat och rädsla är min drivkraft kommer jag skapa konflikt, och konflikt är en grogrund för att förstärka de känslorna. Det finns konstruktiv konflikt, men endast om den innefattar människor som vågar titta inåt och se sin egen del i konflikten. Ju mer vi delar in världen i "vi och dem", "rätt och fel", "svart och vitt" desto svårare kommer det vara att mötas. En människa som vågar möta sig själv - med allt vad det innebär - kommer kunna möta andra människor, på samma sätt som en människa som skapar fred i sig själv kommer skapa fred i sin omgivning.

För att ställa resonemanget på sin spets vill jag påstå att varje negativ tanke jag har om någon annan människa är en form av försvar mot att slippa se min egen del i det jag upplever. Att tillåta någon vara annorlunda eller ha en annan åsikt kommer bli en tillgång hos de människor som känner en trygghet i att vara den de är. Verklig trygghet - i motsats till rädslan - kommer också den från samma källa som verklig fred; inifrån oss själva.

Att nå fram till inre fred är givetvis en process som sträcker sig över år - och ibland t o m generationer - men för att kunna nå dit överhuvudtaget så måste vi ta hand om de negativa känslobindningar vi bär på. Vårt ansvar att se på oss själva - och vinsten med att ta det ansvaret - ligger till grund för att skapa fred. Vi kan behöva hjälp för att nå fram till oss själva, men vi måste vara villiga att ta emot den hjälpen om någon förändring ska kunna ske.

Det viktigaste är att hjälpen möjliggör en dialog mellan vårt inre och det yttre, och att den kan skapa förutsättningar att hitta ett mål som innefattar inre fred. "Love, Peace and Understanding" må vara en sliten fras, men den ger en tydlig bild att följa och identifiera vår längtan med. Och den dagen vi möter oss själva kommer vi komma till verklig insikt om att vi är en del av allt runtomkring oss, att vi är en del av det ekologiska systemet, jordens fortsatta utveckling, djurens fortlevnad och alla människors möjlighet att leva vidare i de generationer som ska komma efter oss.

Vi är inte i första hand muslimer eller kristna, européer eller asiater, svarta eller vita, män eller kvinnor, gamla eller unga; vi är i första hand människor med en grundläggande längtan efter inre fred. Där ska vi hitta kraften att skapa fred, då kommer alla de handlingar vi gör vara en manifestation av vårt inre tillstånd.

Just nu borde förutsättningarna vara som störst att skapa verklig fred. I skiftet mellan det utanförliggande materiella och sökandet efter en djupare meningsfullhet i det inre, ligger möjligheten. Det är fler och fler som öppnar upp för en inre dialog som innefattar allt och alla, och ju fler som pratar, handlar och lever med fred som mål, desto mer levande kommer freden bli.

Att vänta på att någon annan ska ta första steget är ett lika svagt argument som att tillverkning av kärnvapen kommer öka chanserna att skapa fred. För om du - som jag - frågar dig hur du skulle vilja ha det i ditt liv, i din omgivning och i dina relationer så är jag envist övertygad om att du skulle vilja nå fram till det som är kärnan i denna artikel.

Av Per Poulsen 12 jan 2001 14:26