Varför jag inte handlar i affärer just nu

"Just när jag slagit igen dörren och placerat barnen i tvillingvagnen kommer jag på att jag glömt blöjorna på övervåningen.

Så jag trycker nyckeln i dörren och springer upp för trapporna och upptäcker att förrådet är tomt. De ligger i källaren. Full fart på väg ner för trapporna kastar jag ett getöga ut mot tvillingvagnen och ser att mina små turturduvor håller på att slita varandra i stycken. Så ut och sära på dem. Jag lyfter Sven ur vagnen. Och så ner igen. Väl ute med blöjor och stängd dörr bakom mig ser jag att Sven har stoppat ner hela sin högerarm vår lilla vattentunna, så det är bara att bära in honom, ta av alla kläder på överkroppen och börja om från början. Väl framme vid bussensom jag just missar råkar jag titta på klockan som förflyttat sig tre kvart från det jag kom ut i trädgården första gången. Ja, ja, nu är jag i alla fall på väg, tänker jag.

Efter femton minuter i spöregn kommer äntligen bussen. Ombord vägrar Sven sitta i vagnen. Han skall promt springa fram till chauförren. Så jag ränner fram och tillbaka i gången mellan båda barnen tills vi är framme vid tunnelbanan. Tunnelbanan ja, det är ett kapitel för sig. Märta absolut avskyr tunnelbanan. Efter en station börjar hon skrika och vägrar sluta förrän vi är framme vid Hötorget en resa på sådär 33,5 minuter.

Folk stirrar på en som om de verkligen försöker säga att man är världens sämsta förälder som om det behövdes.
Äntligen framme, tunnelbanedörrarna skjuter upp och båda ungarna sitter i vagnen utan att kivas. Det är för bra för att vara sant. Mycket riktigt. I rulltrappan skall Sven stå själv, så det är bara att balansera med vagnen i maggropen och lyfta ut den lille krabaten. Vid spärrarna springer han iväg. För ett ögonblick är han försvunnen. Hjärtat i halsgropen, VART TOG HAN VÄGEN! Och så oh!, DÄR.

- Kom nu Sven vi är snart framme, du måste sitta i vagnen nu. Ner igen i vagnen roar han sig med att väcka Fredrika som just somnat. Så vi kliver in på Hennes och Mauritz med en gallskrikande Märta och en liten kille som sitter och håller sig för öronen. Själv försöker jag bara se lugn ut. Så lugn som det nu går att se ut med panik i ögonen och dyngsvettig rygg.

På barnavdelningen småspringer jag mot byx- och skjortavdelningen. Märta hänger på ena armen och med den andra försöker jag bläddra mig fram i galgarna till rätt storlekar.

Vart tog nu Sven vägen? Jag ser mig omkring panikartat och så ser jag honom i RULLTRAPPAN av alla ställen! Herregud, han är ju på väg ner! Släpper allt vad jag har för händerna och springer till rulltrappan och får tag i honom just innan han skall stoppa fingrarna i slutet av mekanismen just där rulltrappan slutar. Puh!

Sven bara skrattar. Han älskar att åka rulltrappa. I alla fall mer än att handla. Så upp igen. Var var jag? Just det skjortorna. Hittar fyra stycken slängda på golvet som jag tar upp. Vad var det mer vi behövde?

T-shirts, just det. Över till den avdelningen. Märta luktar plötsligt misstänkt. Gör en rutincheck, ner med ett finger i blöjan och fiskar upp samma finger fullt med bajs.

In i ett omkädningsrum, fram med blöjorna och så börjar cirkusen. Märta vägrar ligga still och jag brottas med bajsblöjan och henne om vartannat. Det lilla episoden är över på några minuter.

Just då hör jag en svag röst i högtalarsystemet:

- Svens mamma eller pappa, kom till kassan vid utgången.

Oh, nej! Jag springer ner med barnvagn och Märta och hittar Sven storgråtande bakom kassan. En vänlig tjej säger: "men Sven, det där är väl din mamma." Och då skiner sonen upp och visar alla mjölktänderna.

Jag tackar för vänligheten och inser att det gått alldeles för mycket tid, det är en timme över barnens lunch, så jag tar min Mats ur skolan och sätter barnen i vagnen och beger mig rakt till tunnelbanan igen. Nu är det en fråga om minuter innan de bryter ihop igen. Trodde jag ja.

Båda ungarna somnar så fort vi klivit ombord. Jag sätter mig mer och pustar ut. Då känner jag den där lukten igen och tänker att - det skiter jag i nu, just som jag ser att det är från mina ljusa jeans det doftar. Under återstoden av resan försöker jag dölja högerbenet så mycket jag bara kan, genom att sitta med benen i kors.

När vi kliver av hemma kommer jag på mig: Jag glömde kläderna vid kassan på övervåningen. Då är det nästan så att tårarna faller. Men hemma ligger en tröst i brevlådan. En stor tröst. - En postorderkatalog.

Sedan den dagen har den varit min räddning."

Av Thomas Eriksson 04 jan 2001 17:33