Slottsskogen - som dag och natt

Dag

Slottsskogen är bästa delen på sträckan. Söndag eftermiddag är det alltid fullt med folk som är ute och fingår. Precis när jag kommer fram möter jag två andra joggare, ett par i matchande svarta overaller av känt märke. Inte en svettpärla syns på dem. Jag torkar pannan för femtielfte gången med tröjärmen.

Det är extra svårsprunget idag. Jag får kryssa mellan yngre par som håller handen, pensionärer på promenad, andra joggare och vinglande cyklar som försöker hålla gångtakt.

Men jag fortsätter mot azaleadalen. De gula löven klistrar mellan asfalten och gummiskornas sulor och den låga solen sticker i ögonen. Värmen från den är nästan obefintlig fast det är mitt på dagen.

Jag flåsar uppför sista backen. Skymtar gräsplanen vid azaleadalen. Då möter jag blicken på två unga tjejer som ler mot mig. Jag hoppas det är uppskattande - men det är nog snarare av medlidande.

Det är en härlig dag så jag bestämmer mig för den längre sträckan runt gräsplanen. Det är inte alls lika mycket folk här. Ett yngre par, två äldre damer och en kvinna. Fan, nu gick skosnöret upp. Böjer mig för att knyta. Då ser jag i ögonvrån hur den kvinnan jag nyss passerade tvärt viker av från stigen och börjar stega ut på den dyblöta gräsplanen.

Hon har fina skinnskor. Hon vänder på huvudet. Ser mig. Vänder snabbt bort det igen och tar ett par långa kliv. Det sugande ljudet från hennes skor hörs ända bort till mig. Knyter färdigt skosnöret och fortsätter. Möter en kvinna till. Hon stirrar stint ned i marken när vi möts.

Usch, nu är det backe igen. Det går inte att se varken fågelhuset eller pingvindammen för myllret av färgglada overaller i femårsåldern med tillhörande föräldrar. Precis efter krönet stöter jag på två killar på inlines. Nästipparna skymtar under de framhasade cykelhjälmarna, när de med fötterna tio i två halkar uppför backen. Innan jag hunnit ner på sidan mot flamingodammen kommer de susande förbi mig, skrikandes av skräckblandad förtjusning.

Strax nedanför Björngårdsvillan möter jag en polisbil som glider mellan flanörerna. De enda som uppmärksammar bilen är ett par småkillar - och korvförsäljaren. Han fortsätter att sälja ångande chorizos till ett par. Men hans blick släpper inte bilen.

Jag ser henne på långt håll. Hon håller en freestyle i ena handen, men det är inte den jag uppmärksammar först. Det är hennes bröst. De är stora. Och svänger i takt med hennes steg där hon kommer joggande. När hon kommer närmare tittar hon på mig och flinar. Hon är mycket medveten om hur jag - och andra - tittar. Det är tur att jag redan är högröd i ansiktet.

Sammanbitet fortsätter jag framåt. Ett våldsamt kvackande från änder som slåss om brödbitar hörs nere från höger. Jag koncentrerar mig mest på att inte stanna i backen. Uppför, uppför och ännu mer uppför. Tillslut är jag över krönet. Jag låter benen sticka iväg av sig själv, jag orkar inte försöka hålla en bra takt. Jag lämnar ändå snart Slottsskogen.

Plötsligt hör jag ett torrt ljud bredvid mig - en kotte som studsar ett par gånger och sedan rullar in till gatkanten. Sedan en till, och en till. Tittar upp mot vänster. Två overaller slänger sig till marken uppe på klippkrönet. Jag håller kvar blicken och slår av lite på takten. Strax dyker overallerna upp igen. Jag vinkar. De vinkar tillbaks - inte alls förlägna - och väljer nya mål på gångbanan.

Natt

Slottsskogen är värsta delen på sträckan. Det är alldeles öde och tyst så fort solen gått ner. Jag försöker hålla mig i de kalla gula ljuscirklarna under gatlamporna. De bildar små öar av trygghet som jag kan hoppa mellan. Är redan framme vid azaleadalen. Ingen omväg idag. Möter ett par - med hundar. Stora. Hon tittar på mig. Han med. Jag tittar bort.

Möter en joggare och en till. Bådas overaller har reklamtryck. Det blåser stilla men ihållande. Torra löv rasslar fram längs asfalten. Det knakar i ett par av träden inne i mörkret. Avlägset kan jag höra bilarna susa fram på Dag Hammarsköldsleden.

Backen vid fågelhuset. Fåglarna sover. Pingvinerna har fått komma in för natten. Flämtar mer än vanligt. Har hållit för hög fart. Pustande når jag toppen. Det är tyst och ödsligt med bara bilarnas surr och lövens rasslande. Möter en ung tjej. Hon håller blicken hårt i marken. Händerna i fickorna. Klackarna klapprar ihärdigt uppför, uppför.

I en ljuskägla längre fram ser jag en till joggare komma mot mig. Första kvinnan i kväll. Nej - det var en kille. Hästsvansen lurade mig.

Passerar Björngårdsvillan. Hör ett par änder snattra längre fram. Ljudet blandas med fler ljud. Röster. Ett helt gäng. Alla asiater. Måste vara turister.

Uppför igen. Segaste backen på sträckan. Och i slutet. Går lättare idag. Möter en tjej på vägen nedför. Tjock jacka. Tunna strumpbyxor. Höga svarta stövlar. Hon leder en cykel men har låtit lamporna vara påslagna. Jag tittar på henne och hon tittar tillbaks - stint. Hennes mun är som ett vitt streck trots det illröda läppstiftet. Hon lutar sig framåt över styret. Spänd i hela kroppen. Hennes blick borrar sig in i mig. Den ihållande vinden försöker rufsa hennes välsprejade hår. Den lyckas inte. Istället föser den iväg en skock torra gula löv - och mig.

Av Carl-Magnus Löfström 04 jan 2001 17:33