Sköna morgonstund

Plötsligt är jag åter där, i apoteket i en liten by i Bohuslän, i mitt lilla rum med snedtak på tredje våningen. Jag är 13 år och det är tidigt julmorgon och mamma väcker mig med kakao och smörgås. Det är kallt och mörkt, jag skulle givit vad som helst för att få somna om i min varma, sköna säng, men jag har lovat faster att följa med till julottan.

Snart är jag klädd och går ner till mamma och faster Hildegard, som redan har ytterkläderna på. Jag tar kvickt på mig kappa och mössa. Vi är så tysta som möjligt och viskar för att inte väcka de andra. Så tänder vi ljusen i fönstret mot vägen och går ner för trappan och ut i den tidiga morgonen.

En underbar och förtrollad morgon med en gnistrande stjärnhimmel, levande ljus i alla fönster och i alla gårdarna runt om på slätten, och kyrkklockorna dånar och fullt av mörka skuggor på vägen. Alla skall till den lilla vita kyrkan som strålar av ljus en liten bit bort. Vi går in, nickar till bekanta och sätter oss längst fram.

Så tonar den fram, julens psalm "Var hälsad sköna morgonstund", och alla de andra vackra julpsalmerna, och prästen talar och allt är så oerhört stämningsfullt och högtidligt. Så småningom börjar stjärnorna att blekna utanför de höga kyrkfönstren och dagen bryter fram.

Så går vi hem, och det luktar härligt kaffe - jungfrun har dukat ett vackert kaffebord i salongen med allt det goda kaffebrödet, och det smakar himmelskt gott! Mina tre yngre bröder kommer ner, trötta och gäspiga, men dom får bara kakao och smörgås i köket - dom har ju inte varit i julottan! Och jag får beröm av faster och mamma och känner mig vuxen och duktig och överlägsen.

De här stämningsfulla julottorna fick jag uppleva i sju år, under min tonårstid i den lilla byn i Bohuslän - sedan flyttade vi till Göteborg och allt förändrades. Men djupt inom mig finns de kvar för alltid, dom stiger fram på nytt när jag hör julens psalmer. Jag sluter ögonen och återigen upplever jag julen när den var som bäst.

Av Margit Ferm 04 jan 2001 17:33