sourze.se

En soffliggares betraktelse

Vitt, vitt vitt...?

Jag läste i en kvällstidningsbilaga att man ska inreda sitt hem i vita färger. Ett fotografi visade ett rent hem med ljusa trävita detaljer och i en dörröppning syntes en utsuddad person, på väg förbi...

En kort sekund tänkte jag att det såg härligt ut. Jag upprymdes av känslan av hur det kunde se ut i hem där det alltid, som i visan, "fladdrar till i en tyllgardin".

Men efter ett tag började jag gnola på en annan sång. För golvet var trävitt, och i den vita bokhyllan samsades böcker vars ryggar blekts av solen. "Allting är vitt, vitt, vitt. Allting är viddeviddevitt." Den vita soffan dekorerades med snövita kuddar med snövita tofsar. Stilrent, perfekt och framför allt väldigt vitt.

När jag vände blicken ut genom fönstret, in i höstens råa regn och rusk, gick det en rysning genom kroppen. Hu! Bilden blev med ens opersonlig och kall. I allt det där vita fanns det inte ett enda spår av värme eller mänsklig identitet. Inte ens den utsuddade varelsen klädd i vitt som skymtade förbi, hade tid för mig och min kopp te.

Jag lade tidningen åt sidan och letade istället igenom bokhyllan efter en gammal härlig sjukhusroman. Och efter att ha lagt ytterligare en pinne i brasan som sprakade livligt i öppna spisen, hällde jag upp en kopp te, kröp upp i den röda, slitna, men ack så sköna läsfåtöljen, och svepte om mig den solgula pläden min moster vävt av garnet mamma en gång färgat och tovat.

Innan jag försvann in i min läsning såg jag mig om och konstaterade att med lite färg och personlighet ser världen allt lite trevligare ut.

I alla fall för mig.


Om författaren

Författare:
Lena Jonsson

Om artikeln

Publicerad: 04 jan 2001 17:33

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: